Jag kan ännu inte förstå hur mitt liv kunde bli så fel, alla felbeslut som jag tagit har krossat mig sönder och samman i flera års tid. Tänk om jag vetat då att depressionen var med och påverkade allt dåligt, då hade det kanske inte slutat så fruktansvärt fel. Jag har ingen plats att fylla i samhället för tillfället eftersom min depression äter upp all min energi och glädje, jag är vad man kan kalla för en ensamvarg och visserligen trivs jag med det livet, men ändå saknar man någon att älska varje dag vid sin sida och atr ha ett arbete samt rent sinne. Min själ är mörk och bruten men inte alls ond eller elak. Oftast så är det så att jag tänker en sak men säger en annan, det är svårt att säga vad man egentligen känner när man har uppförsbacke. Alla bär vi säkert på bördor som smärtar i hjärta och själ som vi kan hantera, har man en depression så ser man inte sig själv som levande på samma sätt. Man ska leva ut sina drömmar och jobba hårt för att få leva med den man älskar