Igår slogs jag av den tanken just, jag brukar ofta höra folk säga att alla är lika mycket värda oavsett vad man har för problem, men det är inte ofta som det verkligen blir så tyvärr. Jag som har psykiskt ohälsa och måste bemötas på ett lite annorlundare sätt än normalt ibland har och möter det varje dag, ju mer som jag öppnar boken och berättar vem jag är desto mer försvinner samlivet med andra och jag klandrar ingen för det utan blir mest nyfiken. Jag ses som paria för många i samhället och det är inte bra eller snällt, jag förstår att kvinnor ser sorgen som jag bär i mina ögon och därefter sticker till något bättre och det försvårar för mig att släppas in socialt också, jag är ingen expert på förhållanden för jag har bara haft ett tidigare och kan ju som sagt inte bli bättre på det på grund av parian, i skolan så syndes jag knappt heller så skillnaden är inte så stor idag. Jag vet att jag ligger i fosterställning och gråter om inte varje kväll, så iallafall varannan och hoppas på att smärtan i bröst och själ äntligen försvinner och att jag slipper vakna upp igen, psykisk ohälsa är något jag inte önskar någon därför att det blir ett stort hinder i vardagen för de personerna och jag som är van den kan ta det, men en sak köper jag inte och det är den att jag aldrig är fin nog att falla någon i smaken även fast det blir så att jag fattar tycke för någon och jag köper inte folk som säger att jag är för lat för att vilja arbeta, det är bara en översittares kränkning av en svagare människa. Det finns mycket som jag måste förbättra men det är ingen mening om det ska fortsätta i samma stil som nu, alltså att jag ses som paria och galen. Som sagt det är intressant att höra människor prata om det, för att sedan inte ens vara nära att följa det. Nä dags att vila lite nu inför natten


Kram

Jag är inte farlig och ful