Skymingen faller och jag känner lite kyla mot min hud, jag tittar upp mot stjärnorna och tänker på er mormor och morfar, jag tänker på hur mycket jag verkligen saknar er, den tid vi fick tillsammans är fantastiskt men alldeles för kort. Jag känner verkligen hur mitt liv slocknar ner för varje dag som går, själen äter upp mig inifrån i allt hårdare takt nu, det gör ont att andas till och med. Jag har lagt av med att kämpa mer för jag vet att framtiden inte kommer att ge mig någon bättring med någonting, kroppen har slutat att fungera för inte ens en tanke kan jag längre förstå annat än den att sjukdomen har segrat över mig, nu kan jag bara vänta in min tid på den existensiella nivån, nej jag vill verkligen inte vara med mer nu, jag kommer aldrig att få ett värdigt liv och allt medans tiden går så kommer jag bli instängd i mitt eget hem därför att ångesten gör för ont när jag lämnar det, eftersom jag för alltid kommer att vara ensam så kan jag lika gärna vara ärlig mot alla de som möter, har mött mig. Jag som är deprimerad har haft många reservtankar med energi att fylla på kroppen med, men nu orkar inte ens dom ge mig ett uns av energi. Jag ser inte längre det som ni friska själar ser, jag har ingen hunger på livet och skulle någon nypa mig i armen så tror jag inte att jag skulle känna någon smärta alls och jag söker mig till mina mörka vrår hemma för där ser jag ingen och känner inget annat än tårarna som bara forsar ner från på mina kinder, jag är inte rädd för slutet längre för alla ska vi den vägen vandra och jag kan inte tänka på alla andra mer heller för vad har alla de mina för nytta av en deprimerad idiot som inte ens orkar ta på sig skorna och som bara vill sova bort alla dagar i veckan, jag bryr mig inte ens längre om alla som kommer ta bort mig som vän på FB heller för jag passar ändå inte in i deras fasad. På måndag ska jag på samtal och få lätta lite på innehållet av mitt liv som deprimerad, musiken skulle hjälpa mig mycket i jakten på att finna lite tro och hopp men är man för dålig så är man helt enkelt och det jobbigaste är att jag föddes ond och ful och allmänt dum i huvudet. Så nu vet ni alla vad det är för sorts kamp som jag i det tysta kämpar för att besegra trots att jag redan gett upp allt mitt hopp. Sen är det helt frivilligt att döma mig eller lägga en vänlig hand för som sagt kampen har jag snart helt förlorat och då spelar ju inte det någon roll längre.

Nä dags att försöka gråta sig till sömns snart då och hoppas på att få somna innan 04 iaf. Jag känner i kroppen att jag kanske har 10 år kvar eller 5 att vara på denna jord, allt annat är en skräll.

Ge en ros till alla ni tycker om och sprid lite kärlek.

Fridens