Idag har jag tänkt igenom hur mitt liv ser ut och hur jag måste handskas med alla jobbiga situationer som är skrämmande ur mitt perspektiv. Jag ska börja med att säga som så att musik är det absolut viktigaste jag har i mitt liv och med den så orkar jag kämpa på trots att ork och vilja ibland inte är på topp. Mitt liv är fylld med depression och ångest, små slängar av social fobi (inte alla dagar) så när jag får det som jobbigast så är musiken den bästa medicinen faktiskt, kan kanske låta konstigt men de är så det är i bristen på kärlek från en partner antagligen. En depression medför också ett liv med en låg självkänsla/självförtroende som gör iaf i mitt fall att när det är som värst så kan bara en enkel fråga som att fråga om jag vill diska bli det största problemet i världen för mig när jag är på ett arbete framförallt, då kommer osäkerheten in och jag intalar mig själv att jag inte kan diska trots att jag vet att jag ju visst kan det och jag får ångest. Jag har alltid varit en person som inte velat synas i sociala sammanhang (Fester, föreläsningar etc etc) vilket har medfört att det har/är svårare för mig att hitta vänner och även kärleken därför att om jag hamnar i centrum så låser det sig och ska jag då föra en konversation med någon ny människa så blir det oftare fel än rätt för att jag just tänker för mycket på hur den/de människorna ser mig och ångestpåslaget blir högt då jag i mitt inre redan gett mig själv svaret att dom tycker jag är knäpp eller udda. Att vara förälskad ska vara något underbart och ge känslan av att man svävar på moln och jag har som sagt inte haft särskilt många förhållanden i mitt snart 29-åriga liv på grund av detta handikapp kallar jag det därför att kvinnor likt som män ser utstrålningen och självsäkerheten hos en blivande partner som attraktivt oftast och tycker man själv inte att man har det så kan ju heller ingen annan tycka det, fast jag tycker egentligen att jag har ett attraktivt yttre men det är bara just blandningen av det att min utstrålning och självsäkerhet inte är 100%, konsten att kallprata inte är perfekt samt rädslan för att inte bli älskad och accepterad för den jag är som gör att det oftast inte blir någon riktig gnista hos mig och kvinnor men övning ger färdighet sägs det ju för jag känner mig klart redo att möta kärleken igen och ordna upp allt det struliga med depressionen. En annan sak som är starkt bidragande för min inre oro är rädslan för att göra fel i allt som jag gör, vet att det är fånigt men när det blir ett beteende som blir en vana så är det svårt att vända det åt andra hållet, så då blir det att jag använder mig av försvarsmekanismer som gör att de situationer som ger obehag inom mig flyr jag ifrån för att slippa ångestpåslaget, sedan blir jag arg och frustrerad på mig själv för att jag är så dum och feg men nu så har jag börjat att göra helt tvärtom och utsätter mig för skrämmande saker i den mån jag har modet och det får bli fel då och då därför att gör man inte fel så kanman inte lära sig att göra rätt.

Ha det gött alla och hoppas ni slipper bli deprimerad

Much Love