Senaste inläggen

Av Tobias Bergqvist - 8 maj 2016 01:16

Jag vet hur era lögner skadar
jag vet hur dom bränner i hjärtat
jag har varit där så många gånger
jag har fallit så många gånger
mitt blod har varit svart
era knäppa lekar med andras känslor har brunnit i hjärtat
det var roligare än att säga sanningen direkt
ni fick mig att falla, ni fick mig att tappa förtroende för er och mig själv
världen är bättre utan eran ondska
erat gift ödelägger människoliv
jag drömde bara om acceptans och kärlek
inte om fallande tårar och ett hjärta i tusen bitar
ni lägger alltid skulden på den andra
ni fattar inte bättre om er själva
för mig är det aldrig slut, jag vet att hen finns
det gäller bara att aldrig tappa hoppet
jag tar alltid emot dom som faller


Till alla er som stött på människor som bara utnyttjat era känslor och lämnat er i spillror, denna är till er!!!

ANNONS
Av Tobias Bergqvist - 11 april 2016 00:13

Det är bara öva, öva och åter öva som gäller nu när jag funnit glädjen och den totala tjusningen med gitarrspelande. Jag har ju sällan någon som vill umgås med mig så istället för att tjura över det så tar jag tag i min dröm istället. Det är bara bra att jag har tid till fotbollen och skapandet i livet, det är det som är meningen med livet för mig. Någonstans så har allting gått fel om jag ska kolla runt hur andra har det med kompisar och så, där är alla eftertraktade och oemotståndlig för varandra på nåt vis. Det kan nog bli en intressant låt om just det framöver, mitt misstag med att få en kvinna att tro att jag stöter på henne bara för att jag är trevlig och säger vad jag tycker om henne är sånt som jag kan rycka på axlarna och skratta åt, när jag sitter i soffan eller står på golvet och spelar på gitarren så det bara glöder i fingrarna. Det har jag lärt mig, tobbe för helvete stöt inte på någon du tycker om för du vet ju hur det slutar och alltid har gjort. Det är inte viktigt att finna en kvinna för mig längre faktiskt för jag har min ensamhet, fotbollen, skapandet och träningen samt mitt psykiska handikapp. Där är den största anledningen till det mesta, sånt som händer en del tyvärr. Men nog skulle det vara lite kul med vänner som törs komma och hälsa på mig och som törs bjuda hem mig.


Nej nu blev detta sällsynta exemplar trött i ögat så vi hörs eller ses någonstans i vimlet av grus som flyger likt det gjorde på planen i hammarkullen

ANNONS
Av Tobias Bergqvist - 31 mars 2016 00:11

Ända sedan i Lördags så har jag mått riktigt, riktigt dåligt. Ångesten har verkligen levererat en bäst av 10 kamp om vem som vinner, det var så nära att jag faktiskt tog livet av mig. Tänk om folk kunde förstå hur motigt det är med denna ångest, den är så otroligt stark och gör mig handlingsförlamad, det är sådana gånger som det ända mitt huvud tänker på är att somna in och bli fri från smärtan. Jag tänker inte ens på min familj dessa gånger utan sitter bara och gråter och vill dö, det finns ingen annan gång i livet där jag får känna friden och det vet jag, men samtidigt så vet jag ju inte vad jag skulle kunna missa i levande tillstånd. Det är absolut inte enkelt att slåss i motvind där alla ingångar är hårt reglade i detta samhälle, kraven är hutlösa och klarar du inte av dem så måste du straffas hårt, även om du inte gjort något fel egentligen. Jag minns förra året då jag kom på två arbetsintervjuer efter varandra inom några dagar på samma arbetsplats och på den första intervjun så sa jag på slutet som det var: att jag har diagnostiserats som deprimerad, det gav en liten ändrad inställning gemtemot mig, det såg jag. Men chefen på den intervjun sa att hon skulle höra av sig och jag kände direkt att jobbet kommer att gå till någon annan just då, det gjorde de med. På den andra intervjun så bestämde jag mig för att inte nämna det efter att ha pratat med min psykolog om det, då gick det mycket bättre och sommaren med ett arbete var räddat, ångest hade jag vissa dagar men körde på ändå bara. Så visst det finns hopp om mänskligheten, alla blir inte rädda och ser psykisk ohälsa som något farligt där de personer som lider av det måste spärras in som förr i tiden. Nej det är upp till mig att besegra denna ångest och ta min plats i samhället i den mån jag kan, det blir enklare och roligare med en kvinna och bra vänner omkring mig för vi är nu och i framtiden.


Leve oss med psykisk ohälsa, vi är lika mycket värda som alla andra och allt annat är bara skitsnack på grund av okunskap.


Sov gott


Kärlekspoeten

Av Tobias Bergqvist - 28 mars 2016 19:02

Underbart var det att gå på en promenad vid havet idag och känna attt våren är på väg och hjälpa till med att värma min frusna själ. Jag minns första gången som vinden smekte ömt mina kinder och jag minns första gången som jag blev kär, jag minns det första discot som jag var på i skolan. Jag minns första gången som jag och min tidigare barndomsvän spelade fotboll nere på lekparken i kvarteret där jag och min familj bodde, en del gånger så fastnade bollen uppe i grenarna i trädet, vi stod där och försökte få ner bollen med stenar och skor och annat som var lämpligt. Sedan var det bara att tacka vinden för hjälpen att få tillbaka bollen. Jag minns antalet puckar som vi måste ha skjutit bort under de timmar som vi spelade hockey på balders, det var en uterink med sarg och jävligt kallt. Men samtidigt i det dolda så kände jag den inre rösten inom mig som tyst bad om att få ta mig härifrån, den längtan efter sanningen om mig själv och vart jag passar in var enormt stark, jag inbillar mig att den plats som jag söker egentligen inte finns i det verkliga livet. Jag får redan nu be mina framtida uteblivna barn och fru om ursäkt för att jag aldrig kommer att finna er, det är inte erat fel och kanske är det inte mitt heller, vem vet? Jag är ganska säker på att jag hade varit en kärleksfull pappa och äkta make som hade låtit er göra och bli precis vad ni velat, jag fick lära mig ganska tidigt hur en pappa inte ska vara mot sina barn, det var inte så att jag och mina syskon åkte på stryk eller så, det var bara det att pappa var inte närvarande fysiskt. Det var bara äta, jobba och sova för honom och det fick åtminstone mig att känna mig bara halvt älskad, vad jag inte visste då var att det skulle sätta sina spår i vuxen ålder. Möten med vänner och någon tjej som jag tyckte om vart alltid katastrof för att rädslan av att bli lurad eller sårad satt etsad i bakhuvudet. Jag har varit komplicerad större delen av mitt liv, det var verkligen så under de år som jag inte visste att problemen jag bar på satt inom mig, jag ville inte tro att det var något fel på mig. Att förklara förklara hur ångest äter upp dig inifrån är rätt svårt, när den attackerar som värst är det som om all luft och energi är borta, marken du står på gungar och har ingen botten som tar emot dig i fallet neråt men en tanke på vänner eller annat som gör dig glad brukar hjälpa för stunden. 



Nu ska jag se hockeyn och känna hur svettig jag kommer bli, inte för att det är något av lagen som jag håller på men inramningarna brukar bli magiska

Av Tobias Bergqvist - 28 mars 2016 10:34

Idag klev jag nyss upp och jag var ledsen, jag kände en tyngd i bröstet som knappt går att ta på, allt på grund av en dröm eller ska jag kalla det mardröm. I denna dröm så var en kvinna som jag älskat från långt tillbaka medverkande, allt som gick dåligt då var helt tvärtom i drömmen, det är kanske tecknet på att jag gått vidare sedan ett tag. Jag fick kyssas med henne och fick sagt till mig att hon älskade mig och inte kunde leva utan mig, ja drömmar kan vara elaka ibland. Vädret ser ut att bli fantastiskt idag så lär bli en promenad, denna årstid som jag saknar mormor och morfar som mest, nu skulle jag kunnat sitta och dricka kaffe tillsammans med dem vid huset intill älven, känna dofterna och höra fåglarna kvittra från skogen. Jag vet ju att vi kommer ses igen med tiden fast det kommer att ta lång tid ännu. Nu vill jag inte ha mera mardrömmar som retas med mig på detta sätt, det tar på krafterna kan jag säga. Jag har också kommit till insikt att det inte är någon idé att planera för att hitta på saker att göra, det kommer alltid något i vägen ändå så det är bättre att ta dagarna som dom kommer. Ta vara på dagen nu alla läsare och gå ut och gör något vettigt av den. Tillåt er att dansa och rocka på bara




På återseende.



Hörs hej!!!

Av Tobias Bergqvist - 27 mars 2016 15:53

Jag vet inte vad som händer, jag vet vad jag vill göra i livet men närvaron i Sundsvall gör mig sjuk. Jag gör som alltid bort mig när jag är med andra människor socialt, det kan handla om att medvetet vara otrevlig eller skoja så att allt blir fel. Jag tror inte att det är fel på mig som person utan det är nog snarare så att denna stad gör mig till en sämre människa. Har man alltid haft svårt för att trivas och känna glädje på en plats och i en stad så är det svårt att fungera, jag känner på riktigt hur jag börjar tappa kontrollen över mitt liv, jag har ingen glädje inom mig och att bli förälskad i någon gör bara ont varje gång. Jag har missat så mycket på grund av min psykiska ohälsa och det gör att mitt liv måste gå i raketfart så jag hinner ta igen det som känns viktigt, jag om någon har lärt mig vikten av att inte snåla med beröm och sanningen om vad jag tycker om de människor som är i min närhet. Livet är så enormt skört och kort att tjafs och missförstånd bör rättas till ganska fort, dagen då allt är försent så ångrar man sig hela livet efteråt. Min ångest är att jämföra med cancer i den bemärkelsen att den äter mig inifrån, mina tankar och känslor är unika på ett sätt men gör också att andra ser på mig på ett annat sätt. För mig är det viktigt att bara skriva ut vad jag tänker och känner, sedan att det kan misstolkas från utomstående är en annan nöt att knäcka. Man måste hitta roten till vart tanken/tankarna kommer ifrån för att sedan kunna lokalisera hur känslorna blir. Följderna av alltihopa brukar som sagt bli negativ men vad som måste arbetas på och förbättra kommer man fram till. Nu ska jag gå ut och känna vinden mot min kind och höra fågelsången nere vid vattnet och längta efter sommaren. Ta det lugnt därute och var rädda om varandra, ta inte livet på för stort allvar för du kommer inte levande ur det ändå








Ciao 

Av Tobias Bergqvist - 21 mars 2016 00:02

Jag är förälskad i en kvinna och hon vet om det, vi har setts några gånger även om det är långt mellan de dagar vi ses. Jag skickar sms för att visa hur mycket jag håller av henne och vill bli en del av hennes liv, men svaren uteblir oftast 1 vecka eller mer. Det gör mig ledsen och får mina tankar att tänka negativt då jag av erfarenhet vet att sådant inte är bra. Hur länge ska jag försöka innan det är på tiden att gå vidare för att inte missa ännu fler år av ensamhet? Jag är av den sorten som vill att ord går till handling vad gäller känslor, annars blir det inte äkta och jag tappar intresse och förtroende. Jag har förståelse för att hennes liv är hektiskt och har min egna egentid men skillnaden är den att jag tar mig tid att messa eller ringa bara för att visa att jag är intresserad och bryr mig. Fast hon svarar aldrig när jag ringer och ringer inte upp, men som sagt jag har då visat att jag försökt iallafall. Kvinnor som jag mött tidigare har alltid varit svåra att förstå och min historia vad gäller kvinnor är långt ifrån positiv, jag har haft 1 förhållande i hela mitt liv och det tog slut för 7 år sedan, innan och efter så har jag varit singel. Det är inte alls tokigt att vara singel men vissa saker saknar jag ju precis som många andra singlar.



Kvinnor är en gåta som jag aldrig kan lösa. Jag är inte perfekt men jag försöker och lär mig saker som varit låsta innan



Med dessa funderingar så säger jag god natt

Av Tobias Bergqvist - 19 mars 2016 12:20

Jag tror att kvinnorna har vunnit över mig nu för jag stänger ner kärleksmaskinen inom mig, det är ingen idé att försöka finna en kvinna mera. Det är mer jobbigt att bli kär en tvärtom. Ingen faller för charm idag av de jag mött utan det ska vara tatueringar och våld. När jag inte får något gehör tillbaka efter alla dessa år av försök från någon så tröttnar jag. Nu ska jag ägna mig åt sport och musik. Någon egen familj får jag som sagt inte :-(. Finns inget mer att säga.


Presentation


Hej Tobias heter jag, är 30 år och jag bloggar om livet som deprimerad och lite annat.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ berkka med Blogkeen
Följ berkka med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se