Har ni gått på en stig längs vattnet och tittat upp mot träden och känt hur livslågan börjar falna ut? Snön under fötterna ger ett knastrande ljud och du är helt ensam på din väg. Gråten vill ut men den fastnar i halsen för du vet inte längre varför du är ledsen eller vem du är. Inom dig knackar en längtan efter något större på, men du har inte kraft eller förmåga att öppna den dörren, den är för tung. Samhället säger till dig att rycka upp dig och vara normal, dessa ord som spikar igen kistan ännu fortare för dig på grund av okunskap och oacceptans över att en själ kan vara skadad och ett hjärta brustet i miljoner bitar. Du känner dig missuppfattad i allt du säger, tycker och gör för att du känner behov av en extra kram ibland som ger lite extra energi och kraft i din gråa kalla värld. Hittar du någon som hjälper dig att sakta tina upp ditt frusna hjärta så får du hoppas att hen stannar kvar när det stormar, för livet är inte enkelt när du är nere och har varit det väldigt länge. Det är lätt att köra över den deprimerade och tycka personen är jobbig, det är svårare att acceptera och hjälpa. Så kan du känna in dig i ovanstående tankar och känslor så vet du hur en deprimerad människa kan ha det, det är en liten beskrivning från mig själv och min depression.


Ta hand om varandra och döm ingen!!!

Jag är så trött på alla politiker som bara förstör de länder dom ska styra, dom ser inte problemen och orättvisorna alla lagar ger är ju rent kriminellt. Sossarna har styrt och förstört tillräckligt många år nu så tycker det är dags för något annat parti att ta över förstörandet av Sverige, för politik och politiker blir vi aldrig av med hur mycket jag än vill. Personligen tycker jag dom är bovar allihopa som bör sitta bakom galler på vatten och bröd. De sägs ju att Sverige är tryggt men tittar man utifrån mänskligheten och de levande riktiga människorna så ser man ju att så inte är fallet, varje dag är det skjutningar, våldtäkter, mord, misshandel, misshandel av kvinnor på grund av all ondska som får vara ute i det fria. Det lönar sig nästan att vara kriminell idag eftersom straffnivån är så låg ändå, eller jag lurar du farbror staten på pengar så åker du in direkt eftersom det är värre. Ett människoliv är mindre värt än staten och alla politiker och så ska det inte vara, hade jag haft pengar så hade jag flyttat till ett land där det är värme året om för att jag trivs bäst då, att det skulle vara ett bättre land betvivlar jag dock. Man får passa sig för att bli förblindad av allt som dessa politiker säger, för blir man det så ser man bara samma peace som dom ser hela dagarna. Det vore nog bra för alla dessa dinosaurier att ta bort skygglapparna och ge sig ut i verkligheten och se sig omkring hur det ser ut i landet. Jag står på folkets sida och ogillar orättvisor och klyftor och har länge önskat att politikerna säger upp sig och får usel pension och riktiga jobb som dom kanske klarar av att utföra, det är vad dom är värda. Ta nu hand om varandra och tillsammans kan vi få till en bättre värld.


Orättvisor lurara bakom varje hörn om du inte är högt uppsatt eller åtminstone sitter i samma båt som dom.

Hur spenderar du dina ensamma nätter?
jag undrar, vem är dina drömmars kavaljer
innan sömnen knockar dig
fäll dina tårar och kom igen
jag vet att du kan

låt kärleken vinna
låt han älska dig
innan det är för sent

du är i helvetet, du känner det
men du kan älska, du har det i din gen
så låt han suga ut giftet ur din ven
låt det ta den tid det tar
älska den spegelbild du ser
för det blir ljusare igen

Jag har inte känt igen mig själv den senaste tiden, jag har inte känt mig glad och energisk utan mest bara sur och tvär på allt och alla, visst kan värken i ryggen vara en stor del av det men det är nog samtidigt den där vetskapen om att jag är fast förankrad i den stad som jag aldrig kommer att älska, det finns så mycket dystra minnen och inte särskilt mycket att göra här heller, man flyter på i samma bubba som vanligt. Det känns så jobbigt att Sundsvall är mörk och kall och det fulaste jag vet när jag ändå har de saker som man brukar begära av livet här. Jag har tjej, arbete, bil och vänner men ändå är det något som gnager i mig och mitt inre, en längtan om en plats som är ljus, varm och vacker i kontrast till det jag har. Det kan möjligen vara så att min dysterhet har växt ihop med staden och mig så lång tid att det inte går att bota mina känslor inför det faktumet. Det skaver också lite att de personer jag ändå gick 9 år med i grundskolan tycks hålla kontakten med varandra men jag finns inte, hade jag vetat då varför jag var annorlunda så hade det säkert kunna se ut på ett annat sätt men varför älta det som är gammalt. Den största sorgen jag bär på är nog att jag aldrig blev det fotbollsproffs jag drömde om att bli, jag bodde i princip på fotbollsplanen när jag växte upp och jobbade hårt för att nå det målet men sedan kom ju det som kallas för depression och ångest och la ner allt. Idrotten är min identitet och det är där jag känner mig mest hemma. Sen får jag nog lägga på minnet att ens liv inte blir så där tryggt och stabilt som man förväntar sig när man har en förälder som inte är närvarande alls och aldrig varit. Det var mycket tjafs och oroligt när jag växte upp, jag och pappa bråkade ofta på grund av att han blev tokig om det pratades i telefonen, om man åkte bort etc etc. Så fort hemtelefonen ringde så visste jag att han skulle komma ut och skrika på mamma och den som fanns i andra änden av luren om att lägga på, för han var snål då och är det ännu. Ja allt var fel helt enkelt men han drack inte eller höll på med droger så jag vet inte varför han är som han är. Pappa har inte ringt och sagt grattis till mig eller mina bröder på 20 år, han ringer inte vid jul eller andra högtider heller och ett tag försökte jag ringa själv och komma honom in på livet, men utan egentligt resultat för det är som att han lever kvar i det gamla och inte förstår varför mamma och han gick skilda vägar för så länge sedan. Nu försöker jag inte längre för det tar bara energi och slutar i besvikelse.

Jag kommer nog alltid vänta på den far jag aldrig fick!!!


Ha det gött!!!

Detta år händer något fantastiskt spännande och skrämmande på samma gång, jag ska nämligen bli Sambo för första gången i mitt liv. Det trodde nog många aldrig skulle hända mig, inte ens jag själv. Jag är även färdig med den utredning om Autism som jag genomgått och det var som jag misstänkt en längre tid, jag har drag av Autism och det är skönt att veta nu att alla gånger som jag gjort bort mig i det sociala samspelet med andra människor till viss del beror på Autismen. Alla år med depression och ångest har på något sätt med det att göra också. Nu kan jag gå vidare i livet och beblanda mig med dom som accepterar mig och förstår mig utan att döma och vända ryggen till. Jag har känt mig så trött och irriterad den senaste tiden och jag kan inte sätta ord på varför det är så och varför intresset för andra människor har varit riktigt svalt, jag kan ge mig på att gissa att det handlar om att jag provoceras av allt detta mobilberoende hos människor för det är inte kul att prata med någon som inte är närvarande. Jag kommer kanske alltid att vara en sorgsen själ men jag försöker varje dag att lära mig hur man kan finna glädjen i livet men ikväll ska jag gråta för allt som är bra och fint med livet.


Jag är Tobbe!!!

Vad är det egentligen som gör att vissa människor är uppkopplade på sociala medier 24/7?. Jag menar varje dag så är det kommentarer på allt som läggs upp, spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är. Är det så att vi är beroende av att få bekräftelse och att få synas och att alla måste se vad just jag tycker och tänker om allt. Ser förare som har mer koll på mobilen än det som händer på vägen och det är illa tycker jag, då har det gått lite väl långt och kan kallas vid ett beroende. Umgås med vänner och bekanta idag är inte heller aktuellt eftersom mobilen måste vara i centrum hela tiden, med lite flyt kanske man får 5 minuters fokus av motparten innan det är in i det sociala medieträsket igen och ta upp det som missades under de 5 minuterna. Jag väljer idag att vara mer privat på nätet och lägger inte upp hela mitt liv till allas beskådan, det behovet har jag inte och bryr mig inte om vad andra tycker om saker som egentligen inte ens är viktigt att veta. Först tänkte jag att kanske är det jag som är tråkig och stel som inte gör på samma sätt som alla andra, men alla har inte samma behov av att få höra alla säga hur duktig man är osv osv. Jag väljer att fokusera på livet innan sociala medier tog över, varje minut är dyrbar för mig att få dela med dom jag älskar utan instagram och facebook nära till hands. Nu ska jag inte säga att jag är helt felfri för jag kollar också ibland för att fördriva lite tid men redan efter 5-10 minuter så vill jag kräkas av allt trams som verkligen läggs upp hela tiden och loggar ut. Mitt liv består av att läsa böcker, promenera, spela lite gitarr osv men det är mitt val av att fördriva dagarnas alla timmar vid sidan av jobbet, för mycket tid med telefonen gör mig sjuk och det vill jag inte bli. Den största och bästa bekräftelsen får jag av mig själv och av min fantastiska flickvän, det räcker så gott för mig. Vi måste rannsaka oss själva och komma bort från den sociala mediepsykosen innan det är för sent och det kan gå bara man vaknar upp och inser att det inte är det viktigaste i livet.

Ut och njuta av solen som tycks komma tillbaka efter några dagars frånvaro ska jag göra nu, vad ni andra väljer att göra av denna dag är upp till er.

Ha det gött!!!

Jag har i många år funderat över det här med döden och vad som händer när själen lämnar kroppen, lever man vidare med nära och kära som lämnat jordelivet innan fast utan krav och med en inre frid. En sak vet jag och det är att man slipper politiker och dom myndigheter som plågar vanliga människor livet ut, man slipper även dom andra översittarna för alla dessa monster spelar i en helt annan liga och hamnar inte bland vanliga döda. Det är min bild av dödsriket. En sak som politiker och psykvården inte klarar av är att stoppa våldet mot kvinnor för att det saknas kompetens och kunskap, men skulle något av alla dessa psykopatiska monster få ett straff så är det inte ens kännbart utan straffar mer kvinnan än monstret. Det ger hårdare straff att förskingra 1 kr av staten än att sätta monster bakom lås och bom för all framtid utan chans till att komma ut. Det beror på att makten anser att pengar har mer värde än ett människoliv och dom kommer ju undan med det sättet att tänka och agera också så det är inte konstigt. Vissa dagar känner jag mig så klar med Sverige och livet eftersom ingen kan eller vill störta politikerna som raserar hela mänskligheten varje dag. Det måste finnas ett ljus i tunneln, annars är det ett hån mot alla levande goda människor. Men det är skönt att sommaren är på väg iallafall med värme och ljus så tand hand om er i coronavärlden nu och håll avstånd och följ restriktionerna, bli inte egon som översittarna.

Vad gör egentligen politikerna annat än fyller sina konton? Jag har aldrig gillat politik eller politiker därför att dom tjänar alldeles för mycket pengar, pengar dom inte ens förtjänar. Om man tittar på hur samhället fungerar och verkligen kan tänka utanför boxen så ser man ju att dom bara förstör mer än att dom gör någon nytta, det är rätt bra betalt för att förstöra det land man ska styra. Sveriges lagar är rena skämtet och myndigheter kan bara leka och kräva saker av människorna. Mörkar du 1 krona så sitter du bakom lås o bom många år, men tar du en människas liv så är du ute i det fria ganska fort. Jag minns när jag var ung och på jakt efter arbete samtidigt som jag brottades med psykisk ohälsa, det var ingen dans på rosor direkt. Socialtjänsten gjorde allt för att slippa hjälpa, det var papper hit och papper dit som om jag skulle straffas för att arbetsmarknaden inte släppte in mig. Att det fanns räkningar att betala var inte så viktigt för dom, istället skulle man ju låna pengar av släktingar eller sälja det lilla man hade av värde för att överleva. Låt vårdpersonal och alla andra som jobbar fysiskt med kroppen hög lön och alla höjdare och översittare lägre lön. Politiker och myndighetsfolk är onda egoister som inte känner empati för annat än lagarna, de svaga ska bli svagare och dom rika rikare. Blir jag skadad och inte kan jobba 100% så ska jag straffas och få existensminimun att leva på, det skulle vara dessa monsters signum då, försäkringskassan är av samma skit dom med, hellre fälla än hjälpa. Men ska pengar in till dessa myndigheter så ska det gå i raketfart annars blir det en massa problem för dig, ska du däremot få tillbaka pengar för något så är det ingen brådska. Sätt alla monstren på en öde ö och låt dom sitta där och förstöra för varandra istället.


Jag står alltid på folkets sida, inte monstrens.