Du föddes
Du växte upp
Du hade ingen aning om livet
Det var bara sommar, höst, vinter, vår
Du blev 18 år
Sedan kom samhällets krav
Förälskelser i både dur och moll
Du står vid ditt vägskäl och ska välja väg
Du är ledsen, du har ont i själen
Samhället förstår inte dig och ditt inre
Kraven från dig själv slåss mot samhällets krav
Vad ska det bli av dig?
Du är så unik, så speciell
Din begåvning måste få blomma
Bara alla ser den

Jag skrev mitt brev till mor

jag satt ensam utan förstånd

jag var så ledsen och svag

spriten dämpade min förbannade ömklighet

i en värld jag inte längre kunde se

livet har aldrig varit en enkel sak

jag somnade in och såg min himmel

någonting drog mig tillbaka

lidelse är något jag känt av

att älska någon som inte gör det tillbaka

är den tyngsta bördan i ens liv

och den vanligaste i mitt

när jag ser fåglar flyga på himmel så blå

drömmer jag mig bort mot något som jag inte kan nå

min tanke på döden är brutalt hård

känslan av jublet när man lämnar in

är som att finna finaste guld

att göra misstag är mänskligt

att förlåta är gudomligt

jag har förlåtit alla svek

men ändå sitter jag ensam i kylan

utan en chans mot kärleken

för själv blir jag nog aldrig förlåten

för att jag är jag och handlade fel

i stället för att ge mig chansen att rätta till det

ser jag bara ryggar av dom som funnits

ingen förstår en sådan som inte älskar livet och lider

Jag föddes den trettonde oktober nitton hundraåttio fyra på Sundsvalls BB och växte upp i staden Sundsvall i en stadsdel som heter Haga, tillsammans med min mamma och pappa och mina två bröder, den ena äldre och den andra yngre. Jag växte upp i en stabil och lugn familj till en början och levde ett normalt liv. Min mamma arbetade inom hemtjänsten och min pappa arbetade som tidningsbud och städare på sjukhuset.

När jag var fjorton år gammal så började nedstämdheten och längtan efter döden att bekanta sig med mig, fast det var de ingen som visste om annat än jag själv och då började jag samtidigt förstå att jag verkligen inte mådde bra. Jag har i åratal samtalat mig till förståelse och sätt att hantera mina funktionsnedsättningar med bra kuratorer, jag har lärt mig att hantera och använda de verktyg som finns till hands för människor som lider av depression och ångest och drag av Autism. Jag har i åratal slussats runt i olika system och lagts i olika fack. Jag duger som är ändå.

Jag är arton år och ska bege mig ut i den vuxna världen med alla de krav om eget arbete som ligger på mina axlar. Men min skoltid var ingen lyckad tid, så slutbetyg hade jag inte med mig till Arbetsförmedlingen den dag som det fanns ett inbokat möte med en arbetsförmedlare. Redan i femte klass så kände jag att det var något som inte stämde, jag hängde inte med på lektionerna och halkade därför efter de andra eleverna i klassen. Det fanns en kravbild på hur mycket som skulle hinnas med under ett läsår för mig och alla andra i skolan och blev jag inte färdig under den tiden så var jag ett problembarn. Det var ett högt tempo och flera olika ämnen varje dag, det var till att gå från en lektion till en annan för mig och samtidigt känna mig värdelös på grund av att aldrig känna mig nöjd eller ens förstå vad läraren ville förmedla. Det jag lärde mig i klassrummet var som bortblåst redan på vägen hem från skolan och alla läxor som följde med i ryggsäcken skulle aldrig bli gjorda. Bara känslan av att stå utanför den stora byggnaden och kliva in i den värld som var främmande och skrämmande gjorde så svetten rann ner för min panna och armar och ben skakade av nervositet och halsen kändes torr som sandpapper, det var människor överallt med helt egna mål om framtiden och apparaten som skulle ge mig min kölapp gav med sig ett pip och spottade ut mitt nummer, väl inne hos arbetsförmedlaren kom en massa frågor om vad jag skulle kunna tänka mig för typ av arbete och sedan så kom frågan om de betyg som jag vackert fick tala om för honom att jag inte har, skulle jag blotta mig för denna främmande människa och säga att jag drömmer om att syssla med musik och teater, men att förutsättningarna för det inte finns på papper. Bara känslan av att stå utanför den stora byggnaden och kliva in i den värld som var främmande gjorde så svetten rann ner för pannan och armar och ben skakade av nervositet. I skolan var jag blyg och trivdes med att vara själv men var också med på aktiviteter på rasterna i den mån som det var intressant och skoj, men spelades det bandy eller fotboll på skolgården så fanns det bara en väg och det var att vinna innan det ringde in för att rasten var slut. När jag gick i sjätte klass och hade sämre självförtroende och självkänsla än de flesta andra eleverna på skolan så var det svårt att ta plats och säga vad jag egentligen tyckte vid diskussioner, det var inte så att handen räcktes upp från mig när jag behövde hjälp med att förstå hur man räknade ut det mattetalet som jag fastnat på, utan jag tyckte det var enklare att kolla efter svaret i facit eller helt enkelt bara rita något meningslöst kladd i skrivboken. Utanför skolan kände jag mig fri från alla måsten och krav, då var det spela fotboll som gällde, det var träningar två dagar i veckan samt match oftast på helger. Fotbollen var alltid viktigare för mig än att gå i skolan, därför att det var mycket roligare och inom fotbollen kände jag mig hemma och ganska duktig på det. I högstadiet fick jag undervisning i en mindre grupp med elever i de ämnen som var svåra för just mig, det kändes så där men det fanns inte så mycket att göra någonting åt, det var på ett sätt rätt så skönt att få prestera i min egen takt utan stressen av att hänga med i de andra mer så kallade normala elevernas tempo, dessa extra lärare gav mig känslan av att bli sedd och vara duktig. Jag gick runt där i dom slitna korridorerna med dom fula skåpen på skolan och kände mig vilsen och ovetandes om hur framtiden skulle se ut för mig, jag kände mig mest bara trött på att vara i skolan. Hemma låg jag oftast i min säng eller satt vid skrivbordet ensam på mitt rum och lyssnade på musik i väntan på att bege mig till stundande fotbollsträning, till träningarna tog jag mig oftast själv med cykel eller genom att promenera (det var inte så långt till fotbollsplanen) därför att pappa kunde gå i väg för att spela på trav och glömma bort tiden, att stressa i väg till träningen eller matcherna var inget jag tyckte om, för uppladdningen på mitt egna sätt med rätt musik och att byta om hemma inför var mycket viktigt. Jag har inte någon vidare bra relation till min pappa, han jobbade och sov mesta delen av sin tid och var bråkig mot min mamma, för så fort någon moster eller arbetskamrat ringde hem till oss så gick pappa från sovande till ett rytande lejon och skriker att mamma ska lägga på luren. Mitt sociala samspel med andra människor fungerar inte som det förväntas att göra, jag har svårt att hålla ögonkontakt och kallprata med andra människor och går därför runt och känner mig annorlunda. Att få livet att fungera för mig då och nu är inte alltid så enkelt, därför att när depressionen kommer till mig så cirkulerar ständigt tankarna runt i mitt huvud i sina eviga försök att sänka mig, det får mig att bara vilja lägga mig ner, blunda och sluta existera samtidigt som jag ska sköta arbete, förhållande och vänskap. Den ångest som jag samtidigt bär inom mig vill ge mig panik i situationer som är främmande och skrämmande, så det gäller att jag alltid utmanar mig själv när det bara tar emot i möten med andra människor. Det är en vardagseftermiddag/kväll och jag sitter i köket tillsammans med min mamma i kökssoffan och plötsligt kommer min pappa in och börjar gapa och skrika, det gjorde mig på dåligt humör och det slutade med att jag och pappa stod och skrek på varandra eftersom jag helt enkelt inte accepterade det beteendet från honom.  

Oktoberluften är kall
och du går ensam genom stan
du vågar inte säga vad du känner
av rädsla för att bli fast på ensamhetens hav
var du förlorad redan som barn?

Ingen säger nåt mer
för du hade världens chans
vaga minnen av Sundsvall i din hand
nu är det dags att ge dig av och ge något tillbaks
för ditt hjärta har som berget frusit fast

Det stormar i mörkrets land
och inget blir någonsin klart
och du söker bekräftelse i allt
så mycket längtan, så sparsamt med tid
så ta dig hem och gör det du ska

Detta år så är det val och jag kunde inte bry mig mindre, det spelar ingen roll vart man lägger sin röst. Alla partier är skit och förändrar ingenting. Politiker är idioter med stora käftar och små hjärnor som sprider ut en massa löften om hur fint och bra allt ska bli, men problemet är ju just det att dom inte kan eller vill förändra någonting. Det lönar sig att begå brott i Sverige för att du får inga straff eftersom lagarna är skapade av idioter, jo lurar du idioterna och pappa staten på pengar så åker du in resten av livet så klart. Det finns inget parti att rösta på så varför ska jag ens bege mig till en vallokal till hösten? Det påverkar som sagt inte till en bättre värld ändå. Idioterna vill bara ha makten och tjäna sina pensionspengar, för att ta tag i dom problem och orättvisor som finns orkar, vågar och kan dom inte göra. Känn dig inte trygg när du är ute på gatorna för att i varje hörn lurar en psykopat/psyksjuk som inte får hjälp innan något allvarligt hänt, gå inte i fel kvarter på nätterna för då kan du få en kula eller kniv genom kroppen som inte är avsedd till just dig, äg inget dyrt för vill någon annan ha just den prylen så är det bara att stjäla den, för det finns inget mitt och ditt längre och allt på grund av dessa blinda idioter som inte vill skita ner sig. Min rätt att säga vad jag tycker gör jag genom att rösta blankt eller skita i att gå dit alls, kan lika gärna kasta min röst i havet. Jag fattar inte att alla andra medborgare inte ser hur värdelösa idioterna är, är alla fortfarande kvar i maktens psykos och har huvudet i sanden precis som sina ledare?. Flytta då tycker säkert många och visst kan jag göra det, men vart jag/du än flyttar så förstörs det nya landet av deras styrande idioter. Sverige kallas paradiset och det är inte direkt svårt att förstå varför. Så detta är mitt sätt att säga vad jag tycker och vart jag står och alltid kommer att stå, sen vad alla andra tycker om det är inte min huvudvärk. Jobba och slit ut dig så staten blir nöjd med skatten som dras från din lön, jobba helst med ett fysiskt krävande arbete så kroppen slits och lönerna är usla så kan du få en dålig pension sedan. Gå och sov i kostym och är med i höjdarnas gäng så blir du ekonomiskt oberoende. Så orättvis är världen.

Mer makt till folket

Världen kan aldrig bli bättre så länge det finns politiker

Denna värk i ryggen börjar ta knäcken på mig, det är segt att knappt kunna sitta ner längre stunder utan att ryggen blir stel och jag får yrsel och vill lägga mig ner en stund. Det är stressigt att vara sjukskriven också med tanke på hur det ser ut i detta landet om man inte är 100% fungerade. Jag blir även knäckt psykiskt av all stress och värk, helst vill jag bara ligga i sängen och inte träffa en enda människa, men det är ingen bra idé. Jag vet inte riktigt vad som hänt med människor i övrigt heller, det är som att det ligger ett täcke av negativitet, avundsjuka och jag måste bestämma hur du ska leva mantra över staden och landet, inte många kan visa att de är glada för andras framgång och lycka utan blir just negativ och avundsjuk. De få människor som måste styra och bestämma över andra har inte förmågan att acceptera att varje myndig individ är fri att gå sin egen väg och leva på sitt sätt. Jag blir arg när folk ska bestämma över mig, tips och råd kan jag ta emot men det är en helt annan sak. Det är en deprimerad värld vi lever i men man måste hitta sätt att finna ljus och glädje. Jag är inte glad och full av energi varje dag och får svårt att socialisera, men jag försöker iaf att vända det till det bättre. Jag hoppas bara att jag slipper gå in i väggen psykiskt på grund av hur tempot och kraven i samhället är

Är det inte fantastiskt att jag som bor i Sverige och älskar att jobba blir huggen i ryggen av överheten på grund av att jag för tillfället har ett värkande problem med min rygg som inte gör mig 100%. Lägg där till att jag också bär på psykisk ohälsa sedan väldigt många år tillbaka, ja just det fick även diagnostiserat att jag har Autistiska drag förra året som gör mig lite sämre när det kommer till sociala sammanhang och att gå utanför rutinerna. Sedan Januari har jag varit sjukskriven utan en massa krångel och i väntan på rehab, men så nu i denna fantastiska månad så kände överheten att det var så dags att straffa lata lilla mig för att jag inte vill jobba som det heter, för inte kan det väl vara möjligt att ryggvärken och ångesten hindrar mig ifrån att arbeta. Jag har förklarat precis allt för både läkare, fk och arbetsgivare men dom styrs av idioterna i regeringen som kallar sig politiker. Jag vet att dom sitter där framför sina datorer och småler när dom beklagar att jag inte får några pengar eftersom jag är sjukskriven och all byråkrati är svårt för en idiot som mig att klara av. Dom senaste veckorna har jag haft sådan kraftig ångest utöver värken i ryggen att jag verkligen funderat på att köpa mig ett rep och gå upp i skogen och göra slut på alltihop, precis som överheten vill. Jag känner mig verkligen sviken av detta landet. Jag har inga förhoppningar om att få sjukersättning längre utan får klara mig själv, för varför ska man hjälpa en skadad idiot som mig? Jag kan ju inte bidra för tillfället och är inte perfekt tyvärr och då är inte Sverige ett land till för mig. Mitt förtroende för politiker är 0 och jag kommer aldrig någonsin gå och ställa mig i en vallokal och rösta för jag skiter i Sverige lika mycket som Sverige skiter i mig. Jag ska iallafall börja rehaba och ta mig tillbaka för att ge igen på ondskan som härjar i landet. Jag drömmer om ett liv utan värk och krångel så kommer jag bara tillbaka till 100% kan jag nog uppnå det, sen får dom leka i sandlådan bäst dom vill. 

Så stort tack till VC, FK och alla andra för eran hjälp och erat fantastiska stöd, hoppas ni känner er stolta och duktiga med allt det ni gör. Jag ska börja om på något nytt om nu en idiot som jag kan få lite hjälp att hitta ett arbete som är mindre tungt och bättre lämpad för mina besvär, men jag tvivlar på det också, fast jag vet att jag har rätt till det!!!

Jag står vid kanten och tittar ner mot det mörka hålet, jag känner vinden trycka i ryggen och hur fötterna lättar från marken. Jag faller ljudlöst ner mot det bottenlösa hålet och kommer aldrig sluta falla. Jag börjar känna mig deppig och orkeslös igen, det samhälle jag lever i är inte till för mig. Jag tycker inte om att leva i en värld styrda av politiker som bara är ute efter makt och pengar, folket är inte värt något. Det är inte enkelt att le när man är deppig, det är inte enkelt att kliva upp och få något gjort och att ringa läkare och myndigheter för att förklara tar bort all energi. Kan du inte arbeta och vara glad så ska du få problem, det verkar vara politiker och myndigheters motto. Jag får bita mig i tungan när andra som inget vet bara är sig själva och vill socialisera med mig och det är inte lätt, men jag lär mig. I min fantasivärld så lever jag ensam på en egen ö utan maktgalna individer som ska styra och ställa med allt, det är en fungerande värld och fridfullt. Det är stressigt att leva med alla priser som höjs och alla dessa krav på att leverera hela tiden. De som inte förstår hur det är att leva med depression kan aldrig acceptera de individerna utan är väldigt snabba med att påpeka att det är lathet och tycka synd om sig själv känsla man har, pröva att må dåligt själva säger jag till alla tvivlare. Det är aldrig något personligt när jag stänger allt ute, det är bara jag som inte vet hur jag ska hantera att vara glad, social och fyll av energi


Jag tar en paus ifrån allt.

Det var en omställning att få veta om att jag har Autism men samtidigt skönt att få svar på alla frågetecken jag länge funderat över. Mitt stora problem är inom den sociala biten, det är inte lika enkelt för mig att bara vara social och öppen för alla människor och i en grupp med många människor så blir jag obekväm och tyst till en början innan jag känt av läget och slappnar av. Rutiner är också det en viktig del för mig, det är noga med att man passar tider som är bestämda för att jag inte ska bli stressad och irriterad och få ångest. Startar dagen i ett högt tempo direkt utan att jag är förberedd på det så kan jag uppfattas som sur och tvär men så är inte fallet, utan det blir bara sånt kaos i skallen på mig att jag måste reda ut den röran först innan jag kan fungera. Man bör tänka sig för innan man lovar mig saker för blir det man lovat/bestämt inte av så kryper besvikelsen i kroppen på mig tills jag inser att saker faktiskt kan hända som gör att det måste skjutas fram. Leva i min egna bubbla dag efter dag där allt är precis som vanligt är ganska tråkigt men det känns bra inombords, sen är det bra om jag utsätter mig för förändringar i syfte att lära mig hantera det oavsett hur lång tid det tar för det finns ingen tidsbegränsning. Ibland är jag så deppig och slö så att ligga kvar i sängen hela dagen och blunda känns lockande men det ger inget och är inte bra, då brukar jag ta mig i kragen och promenera med lite musik och låta tankarna flyga fritt. Så hastiga förändringar som jag inte har koll på tycker jag inte om men jag vet att det är en del av livet. Visst är jag rädd att andra ska ta avstånd från mig på grund av hur jag är men jag hoppas att jag är så pass rolig och trevlig att så inte är fallet. Det är inte farligt att vara annorlunda. Om andra vill bestämma över mig blir jag tvär för att jag anser själv att så länge jag har en hjärna som fungerar så måste jag få ta mina egna beslut och göra det som känns bäst för mig utan att det ska anmärkas på det, ingen äger en annan människa. Ibland vill jag bara vara ifred och det är inget personligt utan jag behöver det för stunden just då bara för att ladda energi.