En dikt till mannen med hornen och till psykisk ohälsa.

Du är mitt allt men ändå hatar jag dig
Du hånler när jag fäller tårar svarta av sorg
Du vill ta mig till ditt rike
Jag springer ensam för mitt liv
Du stöter bort all kärlek när den kommer
Du håller mig levande begravd i mig själv
Men jag knyter nävarna och slåss för att bli fri

Du ger mig bilder om hur livet kan vara för den normala
Hur man älskar och blir älskad tillbaka
Hur man lever i tvåsamhet och ger allt för kärleken och vänskapen
Då brinner det en längtan i mitt bröst
Du gör det för att du är elak och vet att det smärtar som om jag vore i skärselden
Du håller mig fast i staden du valt till mitt jordsliga helvete tills jag dör om jag inte lyckas fly

Ja jag kommer göra det, jag kommer packa mina väskor och flytta :). Jag skiter i Sundsvall och alla människor som bor där, alla självupptagna människor som bara har tid för sig själv och att missförstå och döma. Det finns berg och dalar som ska passeras och vart jag hamnar vet jag inte, men det blir till något stort. Det finns ingen plats för er hos mig längre, jag har försökt länge nog med att finna er vänskap.

Jag kom från ingenstans
jag var bara en enkel grabb full av drömmar
inom mig finns en längtan till ett annat land
bilden av mitt paradis syns som suddiga konturer i huvudet

På dagarna vandrar jag gator fram
på natten gråter jag i min ensamhet
jag känner sorgen i själen
det har slutat att sjunga i mitt hjärta

Livet är inte som jag föreställt mig det
det är inte bara romantik och vackra färger
det är hårt jobb med liten belöning
jag bör se men inte röra
jag bör längta men inte känna efter när känslor kommer

Vänskap är som bortglömt i det slutna livet
sociala medier upptar all den lediga tiden
du måste skriva, fota eller filma för uppmärksamheten
när jag vaknar upp är allting som förr fast bättre

Hej mitt namn är Tobias och jag lever med svår depression och ångest. Detta präglar mitt liv varje dag och det påverkar mig dagligen.

Man ser inte på mig att jag är sjuk. Men jag är sjuk, inte kroppsligt och inte på utsidan men min insida är trasig.
Jag blev inte sjuk vid födseln, jag blev sjuk pga mitt liv.
En ständig kamp, en ständig oro.

Jag försöker hålla skenet uppe, le och vara glad men när jag kommer hem till min ensamhet så kommer trycket, paniken och tårarna.
Ibland kommer det i bilen på häg hem från arbetet eller på bussen på väg från stan, då vill jag bara känna att någon verkligen förstår mig utan att dömma.
Jag är inte min sjukdom, MEN min sjukdom är jag.
Varje dag kämpar jag mot känslor som att vara totalt värdelös och inte vara värd att leva.

Jag försöker att ta mig tillbaka men vägen är lång och jag faller ofta för att kämpa mig upp igen.
Jag vet inte när jag skall vara mig själv eller hur lång tid det tar att resa sig igen efter varje motgång.

Min sjukdom präglar min vardag och det tär på människor runt om kring.
Jag ber om förståelse för tråkiga Facebook inlägg, men ibland faller jag och då syns det.
Jag skäms inte för att jag är sjuk, för det är min verklighet och min vardag.

Detta är just nu jag, och jag kan inte vara mer än den jag är.
Jag kämpar dagligen mot inre demoner som ingen annan kan se mer än jag, jag kämpar dagligen mot min inre röst som ber mig att sluta andas, det kan ingen annan kan höra utan bara jag.
Jag begär inte att man skall veta vad jag går igenom, jag ber bara om förståelse för att jag inte alltid är på topp och en glad och lycklig människa.

Jag kämpar dagligen mot den förbannade ångesten och tårar som hejdlöst vill rinna utan stopp.
Jag ber inte om tröst utan bara förståelse för att jag kanske inte svarar i telefon, sms eller på Facebook just då.


Jag lever med en sjukdom som inte syns men den är verklig.

När hösten kommer och mörkret regerar så märks ensamheten så tydligt, det är mörkt när jag åker till arbetet och mörkt när jag åker hemåt igen och sedan kommer jag hem till en mörk, kall och kärlekslös lägenhet, det finns ingen som väntar på mig och välkomnar mig hem, det finns ingen som saknat mig under dagen och längtat efter mina kramar. Men jag har det ganska bra i mitt liv ändå, jag arbetar och idrottar och spelar på min gitarr för att bli ännu bättre och utveckla mitt spelande. Vänner har jag om jag bara anstränger mig och visar att jag vill umgås, men det är ju just det att de flesta av dom har sina liv med respektive med eller utan barn, känner inte att jag passar in där eller vill störa. Det här med att vara singel är inte alls dumt egentligen utan förstoras upp då det faller ur ramen av vad som kallas liv, det ska vara kvinna och man genom livet annars antas det vara något fel. Vissa har lätt för att finna någon medans andra har det tuffare, det är bara så det är. Jag är bra på idrott istället och har en vinnarskalle där, det är inte alla som har det heller och att den karriären inte blev som jag tänkte beror ju lite på depression och ångesten, har funnit glädjen med träningen och matchandet igen så dags att börja hårdträningen för att komma i bästa form, jag vill påstå att jag misshandlat mig själv och min kropp alldeles för många år nu. Jag kan känna att Sundsvall är ett kapitel som är avslutat för mig och att jag vill vidare eller hem till Göteborg igen, jo den staden känns mer hemma och det är bara så, det blir inga mer romanser i Sundsvall för mig, kommer det en romans så är det i någon annan stad på en annan plats :). Jag har upptäckt att det är kul och viktigt att umgås mer med kusinerna då livet går så fort och jag inte vill ångra att jag kastat bort det på åldernshöst, det är liksom försent då.

Kom ihåg att alltid vara dig själv och ta del av livet, ta aldrig skit från någon och låt ingen stjäla din energi. Det finns dåliga människor som man helt enkelt ska låta vara i kretsen av de likasinnade.

Landet ser ut som det gör men sluta inte leva för det, det ska inte politikerna få tycker jag.

Jag känner dig och du känner mig
mitt hjärta brinner för dig
jag känner mig så vilse utan dig
hur kan jag bli stark
när din kärlek inte bor här något mer
sedan jag sprang iväg och aldrig vände mig om.



Finns att lyssna på smakprovet på min FB :)

Vi har alla ett mörker inom oss för det ligger i våran natur, men det är olika från individ till individ hur vi hanterar det. Jag vet inte riktigt vad det är för fel men kvinnor tycker inte jag är intressant och fin nog att satsas på, dom dras istället till de tatuerade, badboysen och övriga andra som inte är som jag och sedan förväntas jag trösta och laga det trasiga, där finns det inget att hämta längre för jag har mer självrespekt än så. Jag vet inte det här med Facebook heller, jag är så trött på den sidan och alla dess människor som söker bekräftelse varje dag och alla de som bara inte kan leva utan sociala medier, det är en stark sjukdom även det. Lägga ut bilder på precis allt eller skriva om precis allt du gör eller ska göra. Jag kan inte vara vän med dom som jag slutat att respektera och inte litar på, bättre dom är för sig själva med sina helt och hållet istället.


Nu ska jag jobba vidare. Ha det gött alla följare och lev väl

Jag kan se konturen av dig i ett ljus som bländar som om solen lyser mig i ögonen, jag går i början av tunneln och vägen är inte rak utan går åt alla håll men det funkar då jag ser dig och vet att du väntar vid andra änden, frågan är bara vem är du?.

Hade en så konstig dröm inatt när jag väl somnade, jag drömde att jag hade flickvän och att vi nyss fått ett barn och levde i harmoni, min flickvän var lam så hjälpte henne i vardagen med det hon inte klarade av själv. Sedan dödades barnet och flickvännen av min svärmor för hon var förtjust i mig och avundsjuk, sedan var jag alldeles knäckt efter och kunde inte sova, äter eller dricka. Sedan dödades svärmodern av min mormor som är död sedan några pr tillbaka som hämnd. Ibland är drömmar konstiga och jag har aldrig någon aning om vad dom betyder efteråt.

Jag tror ju inte ens på att jag blir pappa och sambo en dag så dett var verkligen en konstig dröm.

Jobb till 19 sedan ledigt i 4 dagar, blir till att sova och längta bort från Sundsvall igen!!!