Ångest, snälla ångest, kan du inte lämna mig ifred för det är så svårt att leva med dig ständigt hack i häl, min ovilja att leva och upptäcka allt som har med livet att göra, gör allt så ofantligt svårt. Jag håller mig undan från kärlek och vänner eftersom jag inte är på samma nivå, jag gråter inombords och känner mig så kraftlös emellanåt att sömn är det bästa botemedlet. Att välja lycka och komma förbi just oviljan till att finnas är en evig kamp med tiden, men jag har mina knep för att lura dig då och då. Dom dagar jag inte sover så väljer jag att träna bort dig och det är de roligare alternativet innan natten och all dess mörker och tomhet tar ett starkare grepp om mig tills jag somnar. All negativitet och bitterhet är känslor som jag skräms av att ha mer ofta än tvärtom för det är ju inte alls hur jag är som person, det är kanske ett litet kvitto på att jag har tappat tron och hoppet på livet, för kan jag inte uträtta något av betydelse så finns det väl egentligen inget skäl till att existera?. Anledningen till att jag ännu lever är kärleken till musiken och idrotten skulle jag gissa på, för bara att lyssna på musik stimulerar till en sorts inre värme som jag inte kan beskriva, att lyssna på en text och själv fundera över vad den säger till just mig är fantastiskt, det är en lyftande terapi. Jag känner mig ganska rotlös i Sundsvall och vad det beror på är säkert många anledningar, vi har inte kommit överens de senaste 20 åren heller och jag var borta från dig i några år, sen kom jag tillbaka och det är något som jag fått/får ångra bittert idag. I mitt inre ser jag mig själv boendes i ett hus på landet, även fast jag inte är så värst händig och säkert inte alls passar som husägare, men sånt kan man lära sig med lite vilja och intresse om så skulle ske.



Skulle vilja be alla jag stulit energi ifrån om ursäkt för mitt dåliga beteende. Jag är ingen negativ människa i grunden men dom dagar som är tyngst att andas i blir till ett hav av frustration och sorg på samma gång. Jag kan glädja med att jag faktiskt börjar tina upp lite, skrattar mer åt saker som jag finner som humor etc etc. Jag kanske trivs med livet en vacker dag!!!


Ha det nu bäst alla och lev väl ?.

Kan jag vandra barfota på ängar gröna och mjuka, kan jag gå längs allér och ta in alla dofter som passerar förbi. Jag tänker mig att döden är enkel och fri, jag ser mig själv vandra på dessa ängar med solen värmande och gul och själen svävar fritt och utan sorger. Den stund på jorden jag givits är något jag sedan länge inte vill ha eller förstår, mina tankar och känslor svävar fritt. Jag går hellre och dränker mig än tvingas leva i staden jag sedan länge hatar, vad gör jag här i denna förbannade håla? Livet är inte vad jag tänkt mig och jag kommer leva ensam, förkastad och förnekad tills det sista andetaget, jag kan leva med det om jag bara tar mig härifrån. Livet kan vara enkelt om jag bara tar mig ner mot kusten, många många mil härifrån. Där vill jag bygga upp nya lyckliga minnen och slänga bort dom dåliga från Sundsvall. Kärlek är säkert mysigt men inget jag förstår, har mest bara mötts av obesvarat känslomässigt mörker, det har sänkt mig och lyft mig på samma gång. Ja med alla förälskelser så har mitt hjärta begravts levande många gånger, nu tror jag inte längre på att det finns någon att ha roligt och vara lycklig med. Pusselbitar ska passa i varandra och många har kommit dit och gått i mål för normen. Jag ställer mig utanför och protesterar tills den dagen då mitt hjärta tinar upp från isen, i himlen får jag nog min drottning och allting blir så självklart och enkelt. Gå inte vilse i labyrinten om du inte kan hitta tillbaka igen. Nu lägger jag mig och lyssnar på suset från vinden, lampor är släckta och bara klockan slår.

Snön yr utanför fönstret idag också, så våren får vänta på sitt intåg tyvärr. Hur tar man egentligen kontakt med någon man tycker om? Jag menar ja är ju lite introvert och har svårt att bara börja kommunicera pang boom liksom, sen dras jag så klar till kvinnor som själva dras till dom tatuerade Bad boysen och det blir ju lite knepigt direkt, jag trivs väldigt bra ensam fast det är riktigt tråkigt ibland. Oftast kan jag ta kontakt med någon jag finner intressant men får aldrig något svar tillbaka så att jag inte är den typ av man personen söker blir ju självklart, inget som sårar mig heller för känslor är känslor och måste ju finnas där trots allt. Men det var flera år sedan jag slutade tro på kärleken, det är bara sådan jag är efter att år efter år blivit passerad av väldigt många andra mer självklara män eller svin, men finns hon så finns hon inte i Sundsvall iaf och det är ju lysande för jag planerar ändå att lämna Sundsvall. Man ska ju aldrig stanna upp på det ställe där man fastnat i utveckling och där inget händer, alla gamla spöken i det förflutna är begravda så livet kan gå vidare och levas ut till fullo.


Ja drömmen vore nog att bo och arbeta i USA, men jag är inte 18-20 år längre så tiden har nog passerat förbi tyvärr och sen har jag ingen aning om hur man gör för att ens ha en chans att förverkliga den drömmen. Hade inte min psykiska ohälsa tagit mig i ungdomen så hade jag varit fotbollsproffs nu och kanske varit i USA och spelat av de sista åren innan pensioneringen från idrotten.


Ha det bäst nu alla och ta plats och stå upp för den ni är!!!!

Ja jag kan nog inget göra åt det här med kärlek och ensamhet, varje gång som jag blir kär i en kvinna så besvaras inte känslorna, det har alltid varit så och jag kan bara skratta åt alltihopa, för må dåligt över det eller tycka synd om mig själv finns inte. Jag är den jag är och är stolt över det, kanske dyker hon upp i framtiden som en orkan och fullständigt fäller krokben på mig och att vi känner samma kärlek till varandra. Livet har så mycket annat att ge än att vara ledsen över kärleksbristen, jag är lycklig på gymmet och när jag spelar på gitarren, spelar fotboll och en massa andra saker. Just nu är jag ganska trött på att bli kär i fel typ av kvinnor, jag lockas till dom som själva vill ha Bad boys och ja resten går ju att lista ut själva.


Nu ska jag se klart på Liverpool



Hörs hej

Jag ska leva tills du tar mig, jag ska göra det som betyder något för mig innan du släcker ner mitt lån till jorden. Ja du kommer besegra mig ångest, jag vet det för blir sjukare av dig nu men brukar slå hål i luften och springa när du knackar på, men tiden när jag inte bryr mig om fighten längre börjar bli kortare och kortare. Jag har all anledning att gråta och vara förbannad på dig, jag är ju så godhjärtad och fin men ändå ger du mig detta. Jag stöter bort det som inte intresserad mig oavsett vad det är.

Nu har jag flyttat till en annan lägenhet, det är en stund kvar tills jag installerat mig, men till sommaren kan jag njuta av en kopp kaffe på balkongen och det kommer vara oslagbart. Livet går bättre och bättre nu men haft en del ångest den senaste tiden, det handlar mkt om att jag kärat ner mig igen. Varje gång som kärleken slår till hos mig så kommer den, för indirekt så är hjärtat beredd på hjärtesorg sedan gammalt tillbaka eftersom det alltid är i fel typ av kvinna som jag kärat ner mig i. Nä nu måste jag sova

Solen lyste och dagen såg ut att bjuda på vackert väder hela dagen, Toby kände sig glad och tänkte gå ner till stranden ett tag, det är så rofyllt att sitta där och lyssna på musik och se vågorna slå mot land och blicka ut över horisonten. Det gäller att passa på innan ångesten kommer, då blir det bara kallt och mörkt oavsett väder och orken avtar kraftigt. I huvudet finns en kvinna som lamslagit honom, han vet inte hur mycket ännu men kommer snart bli varse det. Det gäller att inte rusa fram och gå på för hårt som vanligt utan ta det steg för steg, Toby gillar mest när saker sker på en gång istället för att det ska väntas och velas fram och tillbaka, det beror nog på alla år som ensam och en rädsla för att hans känslor kanske svalnar om det går för lång tid utan framsteg. Plötsligt plingar det till i Tobys mobiltelefon där en vän undrar om de ska ses senare på eftermiddagen, visst tänker Toby och svarar att han inte har något planerat för kvällen ändå, men oron för att det ska förtäras alkohol gör sig påmind i hans minne. Det är ju gott att ta någon öl eller så men bara inte allt blir fel så jätteångesten kommer dagen efter för den är hemsk. Medan Toby sitter där i solstolen så kommer kvinnan ner till samma strand där han nu sitter, "hon är bra läcker" tänker han. Toby blir som vanligt blyg och nervös och vill helst inte att hon ser honom, vill inte göra bort sig på något vis. I detta läge så går han på samtalsterapi sedan många år och har medicin för sin depression så det är väl inte så farligt om hon hälsar och kommer fram och pratar en stund, Toby känner sig lugn i hennes sällskap och det är positivt för då kan han ju bjuda på sig själv mycket lättare. Det är aldrig svårt att öppna sig för henne, men kan alltid vara farligt ändå för saker kan misstolkas som förr i tiden, innan kaoset började bearbetas. Det här med att se signaler tycker Toby är jättesvårt fortfarande, om någon flörtar eller ger små inviter så stelnar han till och tvekar på om det är skoj eller allvar, det är frustrerande ibland men det är ju så det är bara och lite småroligt. Alla åren med samtal har verkligen hjälpt honom och numera har han börjat göra tvärtom mot hur det tidigare varit, har Toby känslor för någon så håller han det inte inom sig utan säger det bara, blir det ett Nej så är det inte hela världen och det blir lättare att andas när luften är rensad. Toby skrattar lite för sig själv när han tänker på att man inte ska tänka så mycket bakåt och undrar varför han ens fastnade i det, det fanns visserligen saker där som behövde rensas för att komma vidare men ändå liksom, den personliga utvecklingen stannar ju upp då. Dom sämre dagarna så längtar Toby extra mycket efter Göteborg eller Amerika, det är liksom dit han ska och vill men något håller honom kvar bara vid tanke och längtan. Där kommer hon igen, den läckra kvinnan och Toby känner hur det bränner till lite i bröstet, vad är det som händer, benen är skakiga och halsen är alldeles torr. Hon skulle bara veta hur mycket jag håller av henne tänker Toby och snart kommer jag säga det till henne också. Musik har följt Toby som en tråd genom livet, musik är en glädjespridare och på senare år så spelar han mer och mer på sin gitarr, tidigare har rädslan att misslyckas eller vara sämre än andra hindrat honom och det är så dumt inser han för det går ju inte att sätta ribban för högt på en gång, då brister glädjen och spelandet upphör. Det finns två personer i Tobys liv som verkligen är toppen, för dom ser det han själv inte ser i sig själv och stannar upp honom när det bär iväg åt fel håll, en tanke från Toby kan förklaras från en annan synvinkel och bli förståelig genom dom, där utvecklas han som person ännu lite till typ varje dag. Sedan är det samma intressen som är ett starkt snöre genom hela alltihopa, i den ena finns musiken, träningen och i den andre finns träningen och att båda är allmänt dumma i huvudet, Toby känner sig ibland som ett litet barn i jämförelse med dom men det är ju bara så att dom kommit längre fram i livet och är förebilder. I många år har idrott inte gett någon som helst effekt på Toby, om lagen han håller på förlorar eller vinner har liksom inte spelat någon roll, men nu på senare år så kom ett sundhetstecken då vinnarskallen kommit upp till ytan igen på gott och ont, vid förlust så brinner det i Toby och haglet av kritik väller ut som en vulkan, detsamma gäller när han själv spelar fysiskt eller på konsol, att förlora mot en vän är skit och gör honom vansinnig inombords men det släpper alltid efter ett tag. Det här med känslor och kvinnor igen då tänker Toby med gitarren i knät, det är lite som när man lär sig att cykla ungefär, för har du i princip aldrig haft ett förhållande eller umgåtts med kvinnor så är det inte så lätt att ge sig in i hetluften direkt med den bakgrund som du har, det krävs träning och erfarenhet. Att gå från ointressant till intressant helt enkelt. Är den känslan jag har i kroppen för henne nu det som kallas äkta kärlek, ja då är jag gärna kvar där tänker Toby och ler.

Det är så där knepigt med kärlek tänker Toby där han sitter vid sitt bord på favoritcafèt, i flera år har känslor och kärlek passerat genom hans kropp och varje gång så har det inte besvarats med positiv utgång. Tidigare så tog det knäcken på honom, men med åren som gått och klokheten som kommit där efter så känns det inte alls tungt vid nederlag längre. Cafét är halvfullt och det sitter en äldre man och en kvinna vid bordet snett bredvid och ett gäng tonåringar strax framför det bord där Toby sitter, Toby sitter som alltid vid fönsterplatsen med ryggen fri och väntar på sin bäste vän och har beställt in sin vanliga cappuccino. Det blev så fel sist de sågs på den där festen hos de populära killarna, om dom bara kunde förstå mörkret som finns inom mig, om dom bara kunde förstå det svåra i att fungera socialt när tankarna och längtan efter döden är så tydlig och stark varje dag tänker han, för det är inget man talar öppet om. Det blev lite för mycket innanför västen för mig och jag vet att chansen att jag gjorde bort mig är stor inser Toby, men det är ju det mest normala i min värld. Utanför fönstret passerar människor i rask takt med sina mobiltelefoner i händerna, det är så konstigt hur vi styrs av sociala medier i jakten på bekräftelse tänker Toby. Mats anländer några minuter sent men det gör inget alls, de hälsar som de alltid brukar göra och han sätter sig ner efter att själv ha beställt in en stor kaffe. Ångesten och paniken börjar träda fram nu i väntan på vad han kommer säga om festen, eller har han möjligen lagt det bakom sig?. Jag börjar med att berätta det jag fått veta om mig själv till honom, att jag lider av depression och ångest innan det andra kommer, då kanske det inte pratas så mycket om festen, det hade jag nästan räknat ut sa han tillbaka och inget som kommer göra att jag försvinner heller, det kändes som en lättnad i bröstet. Det är därför alkoholen har varit en så stark vän i så många år för mig, det är därför jag inte fungerat utan det flytande giftet i kroppen som stillat ångesten, men det har också tagit fram dåliga sidor för allt som legat och gnagt kommer alltid upp till ytan då och jag uttrycker mitt sätt att se saker på utan tanke på hur andra ska uppfatta det förklarade jag. När jag var liten spelade jag fotboll och tyckte livet var bra, jag skulle bli proffs och spela ute i världen och få hålla på med det som var det allra roligaste i livet. Det fanns en tid då Toby stod utanför samhället helt, det fanns inget jobb och bitterheten vart som ett gift i honom även det, istället för att se möjligheter och visa lite jävlaranamma så skyllde han på andra och just samhället och fick så dåligt självförtroende att det kändes som han inte fanns, det var så många trådar att reda ut och det fanns ju ingen ände att börja i så allt var bara svart. Det brann ett hat för staden han föddes i för genom alla år så hade ju inget gott kommit, det var bara påminnelser om allt som bara gått snett, det värsta som fanns var att bli förälskad i någon kvinna för då rasade allt, ibland kunde någon leka med Tobys känslor och bara försvinna utan förklaring, då vart det ännu värre. Offerkofta på och självömkan efter sådana händelser blev mer vana än att knyta skorna. Det är rätt svårt att förstå hur en deprimerad människa tänker och fungerar om man inte själv varit där eller har väldigt hög empatiförmåga, det är alltid enklast att döma och hålla utanför istället för att bara finnas och lyssna, innanför det sjuka och mörka finns det en snäll människa som puttats undan men som inget hellre vill än att komma tillbaka och finna sig själv igen. Toby har ännu idag sin ångest och depression men fungerar mycket bättre ute i samhället, det kommer svackor ibland men han kan hantera dom nu eftersom nycklarna och verktygen har hittats. Det är läskigt att utsätta sig för samspelet mellan människor men det blir mindre och mindre farligt, ett misstag idag är inte hela världen för det finns andra och inte bara jaget i hela situationerna. Men det enklaste är att helt enkelt bara förklara hur det ligger till för vi fungerar alla olika. Idag finns det ett arbete att gå till och ett hem att komma hem till och få men bra vänner som stimulerar Toby på bästa sättet för välmående. Det fattas säkert något ur det Svenska idealet men det är en annan sak i en annan tid.