Varje ny dag som jag vaknar är intressant för det är alltid något som kommer gå fel, mitt liv består av 60% otur, 30% tur och 10% av okunskap så varje dag så försöker jag lista ut just vad som kommer att gå fel, ibland gissar jag rätt och ibland gissar jag fel men oftast handlar det om extra utgifter som slår ner som en bomb och det är ju kul eller? Men jag kan ju inte sluta leva bara för att jag fick otur skrivet i mitt personnummer när jag föddes, det gäller att se humorn i det hela och representera livet på bästa sätt trots allt. För jag slutar inte att försöka mig på alla de utmaningar som jag stöter på varje dag trots att det som sagt till stor del lär gå åt helvete första försöken, det är svårt att förklara för dom som inte känner igen sig i just detta men jag gör ett försök med detta inlägg iallafall. Ska ta ett exempel: Väntar idag på att min bil ska lagas och hämtas, men det är stor chans att den inte blir klar idag av den enkla anledningen att jag fått nytt jobb och behöver bilen för att ta mig till jobbet på Måndag, det är enkel matematik för mig i livet med otur men jag lever på hoppet. Ett annat exempel: Igår skulle jag pumpa däcket på min cykel och det resulterade i att hela bakhjulet lossnade så det är bara att lämna in den med inom kort så det blir ännu mer utgifter.


Hoppas ni har mindre otur och får en bra helg!!!

Torsdagseftermiddag och jag känner hur ångesten och tårarna börjar knacka på efter att ha varit frånvarande i ett par dagar. Jag vet ju att den finns där vid min sida men den knockar mig alltid varje gång ändå. Jag tror inte att mitt liv är över men det bör ske förändringar som gör att det känns bra i själen och att det spirar lycka i hjärtat varje dag. Jag försöker att hitta den plats som jag ska vara på, den plats där jag känner att jag passar in och hör hemma i, att leva i en småstad för en själ med stora drömmar och mål är inte det mest optimala. Nä jag vet inte men människor börjar att fastna lite för mycket på sociala medier och glömma bort hur verkligheten ser ut, det är mer viktigt att få likes och kommentarer för att känna sig duktig och bra, jag förstår helt enkelt inte varför allt man gör måste läggas ut för allmän beskådning. Ska jobba nu och fundera vidare så får återkomma med tankar och känslor lite senare

Den dag som en människa väljer att bli politiker är den dag då hen säljer sin själ till djävulen och allt detta på grund av ett maktbegär och en stark kärlek till pengar. Sedan är det bara att rasera världen så alla vanliga dödliga människor får det svårt med allt i det land du bor och ska styra över. Det är enkelt att vara kriminell för du kan bara gömma dig i din politik, för där är allt fritt fram och du blir inte straffad för något av alla idiotiska beslut du tar. Jag är trött på hur dom bara får förstöra och tjäna pengar för ingenting, allting blir dyrare och dyrare och drabbar dom vanliga riktiga människorna som sliter varje dag för löner som inte är av denna värld, går snart inte att handla mat för många familjer och människor eller unna sig något lyxigt, det har dom sett till men själva klarar dom sig förstås ifrån allt sådant, det står ju i kontraktet med djävulen. Alla dessa myndighetspersoner som sitter med sina kostymer och tror dom är bäst i världen är ting jag inte respekterar alls, dom går ut där på arbetstid och äter och dricker utan att göra någon nytta eller rätt för sin lön, helt obegripligt. Det är skrämmande att ondskan och översittare börjar komma närmare och ta mer plats i världen. Jag passar verkligen inte in i denna värld fylld av idioter som bara förstör allt och jag vet inte hur länge det ens är värt att existera, frågan är om jag vill leva bland alla dessa idioter så mycket länge till. Politikerna och alla myndigheter kommer att rasera världen helt snart med sin ondska, girighet och sitt maktbegär och det är lite synd att dom är personer med fel kompetens och sitter vid alla roder och trycker på knappen där det står destroy. Det är bara att kolla runt och se hur samhället blivit. Jobba och slit ut dig och din kropp för låg lön eller bli en översittare som tjänar mycket på att göra lite, med löneökning för varje liv du förstör som bonus.

90% av världens befolkning tycks vara beroende av sociala medier, livet utan bekräftelse och att få kommentera och vara expert på precis allt tycks vara skrämmande, det ger nog enorma abstinensbesvär att inte få hålla mobilen i handen 24/7. Livet utan Facebook, instagram, tiktok och alla andra övriga nätverk är inte att tänka på för mänskligheten, hellre dör dom nog.

Jag undrar hur det känns att leva ett normalt liv utan ångest att hela tiden tampas med vid sidan om, mitt liv känns hela tiden som att sanden i timglaset är på väg att passera gå och att livlinorna är slut, men på något sätt så reser jag mig i sista stund varje gång så tom på energi att jag bara behöver dagar i stillhet för att ladda om igen, men sen kommer ju livet utanför och knackar på som kräver att jag orkar och fungerar vad gäller arbete, socialt liv osv osv och det är svårt för människor som aldrig upplevt ångest och depression att förstå hur det är att leva i en värld som du inte passar in i, hade jag fått gå vidare till andra sidan och lämna det liv som gör så vansinnigt ont emellanåt så hade jag inte tvekat en sekund för det måste kännas underbart att ha ro och frid i sitt hjärta och sin själ, men jag kan inte vara egoistisk för det finns människor runt mig som säkert skulle bli väldigt ledsna om jag försvann. Jag är ständigt rädd att förlora det fina jag har i livet och det gör mig ledsen på grund av att jag missar att leva men jag måste bli bättre på att öppna upp mig och samarbeta med dom som ligger mig närmast, för då kanske livet kan gå bra ändå. Jag har en inre styrka som jag måste finna tillbaks till och få den att stanna kvar.



Ha det bra och ta hand om varandra!!!!

Nu börjar våren så sakta att träda fram och jag känner hur det börjar bli dags att hitta ett nytt arbete, för jag mår inte bra på mitt nuvarande arbete och det beror inte på kollegor eller uppdrag utan det är mer det att jag arbetat länge på samma ställe och känner att jag kört fast och behöver något nytt. Jag mår inte bra psykiskt av det men samtidigt så vet jag hur svårt det är att hitta något nytt i detta samhälle så som landet/världen ser ut, det är inkompetenta människor som påstår sig kunna styra ett land som misslyckats totalt varje dag. Jag är allergiskt mot inkompetens och egoism som tyvärr finns hos väldigt många individer, jag har lärt mig sedan många år att om man ska få någonting gjort så får man göra det själv utan att förvänta sig hjälp från andra. Sen har jag varit i Sundsvall lite för länge utan att ha varit på resande fot en stund och det mår jag oftast inte bra av heller, visst jag bor med min tjej och är lycklig med henne men det är staden som är problemet, den är för liten och ger mig inte den tillfredställning som jag behöver och det beror nog i grund och botten på att jag kom snett och fel med människorna och staden redan som tonåring. Det ligger en del misslyckanden runt varje hörn som gärna vill påminna mig. Annars så är jag rätt så påverkad psykiskt av att ha värk var och varannan dag i alla de små skavanker som kroppen känner av, det är ryggen och armbågarna som spökar och ger mig känslan av att vara handikappad ibland när jag knappt kan sitta, ligga, stå eller lyfta saker utan att det ömmar eller blir stelt. Jag hoppas att sommaren blir fin och ger mycket sol och värme så jag får tid att ladda om energin till kommande höst och förhoppningsvis så har jag funnit ett nytt arbete som inte sliter lika hårt på kroppen.


Ta hand om er därute och kom ihåg att lida av psykisk ohälsa inte är något fult.

Klockan ringer och det är tid att stiga upp för ännu en dag men känslan av att vilja ligga kvar och sova är stark, känslan av sorgsenhet och ångest knackar på igen och det är jobbigt att slitas mellan hopp och förtvivlan var och varannan dag, det är svårt att förklara hur det känns för utomstående hur ångest fungerar men jag kan säga att det är otroligt smärtsamt inombords och du vill bara hamna i en dvala där du inte känner någonting. Jag vill personligen skratta och vara glad och ta mig för att göra saker och hänga med andra människor på äventyr varje dag, men så funkar det ju tyvärr inte, det känns som att varje dag som ångesten är stark så rasar en del av mitt hjärta och jag blir orkeslös och ledsen. Jag funderar varje dag på vad jag egentligen gör på denna jord bland människor som är styrande, elaka, egoister osv osv och i mitt huvud så ser jag ett dödsrike som verkar vara så mysigt och härligt där inga krav finns på hur man ska vara och vad man ska göra. Jag vet att jag vill hålla på med musik och skådespeleri för i den världen så kan jag gömma mig från ångesten och bara vara men chansen att komma dit är ganska minimal. Sundsvall är ingen vacker stad med ett utbud som passar mig men jag härdar ut och lever här ändå. Jag vet inte riktigt vad dom styrande i världens alla länder sysslar med men det är inget som jag är nöjd över och hade jag kunnat påverka det så hade jag gjort allt för att alla människor skulle ha haft det så bra som möjligt, det finns för mycket orättvisor, girighet och ondska runt omkring oss nu. Något som jag måste bli bättre på är att stanna upp ibland och säga ifrån för jag kan inte bara arbeta och göra staten glad utan jag måste unna mig själv lyxen att egna tid till mina hobbys, det borde alla göra förstås.

Nätterna och mörkret är alltid värst, det är då som jag känner ångesten knacka på min dörr med hårda slag, jag försöker få mitt liv att fungera normalt varje dag men ibland går det sämre än vanligt. Mina tankar har en tendens att spela mig spratt och vilseleda mig. Att vara djupt deprimerad ställer verkligen till med oreda, för du vet aldrig när du faller och hur du ska parera snyggt. Det bästa är att våga prata med någon om hur du känner och hur tankarna går. Hur många gånger har jag inte känt mig frustrerad och gråtfärdig på grund av att jag vill vara normal. Det är en press varje dag från samhället om hur jag ska vara och vad jag ska göra och samtidigt en press från mig själv vad jag vill orka med och klara av, den balansen är svår att finna men jag försöker alltid. I många år tappade jag bort mig själv och visste inte vem jag var längre, jag gick runt och var irriterad på andra människor de få gånger som jag bestämde mig för att lämna mitt hem, det var så svårt att se saker på ett positivt sätt och helt enkelt känna glädjen att finnas till. Dödslängtan var ständigt aktiv i mina tankar och många gånger tänkte jag ut vilka sätt som enklast och snabbast skulle ta kål på mig, jag gjorde ett seriöst försök 2010 som nästan lyckades till fullo. Jag tänker förvisso ständigt på döden och vad som händer när själen gått vidare ifrån den kropp som har gjort sitt och inte orkar längre, jag är nyfiken på om allt bara är svart och kallt eller om man får ett nytt liv med nära och kära som gått tidigare sedan flera år tillbaka. Det är svårt att leva i nuet när du ständigt känner en dödslängtan, det tar väldigt mycket energi. Den bästa medicinen för mig är att ta långa promenader och besöka gymmet några dagar i veckan, jag tycker att jag är duktig som kan jobba heltid trots min ständiga ångest, min stress och min oro som liksom är 1 med kroppen. Något som jag tränar på dagligen är det sociala samspelet med andra människor, är det för ointressanta ämnen som det pratas om så tappar jag intresset ganska fort och kan inte människorna släppa sina mobiler en stund så går jag bara.


Ha en fin dag och ta hand om er!!!

I hela mitt liv så har jag sökt efter det som ger mig glädjen i själen, den där glädjen som bara gör att allting svävar och jag tror att jag funnit vad det är nu. Jag har alltid velat hålla på med musik och skådespeleri eftersom du där skapar något via din kreativitet, men att uppnå det är för sent för mig nu då jag inte har grunderna att stå på. Har jag tur och kämpar hårt så får jag möjligen ihop min egna självbiografiska bok om mitt liv, materialet ligger ju där i mitt medvetande och vill få min uppmärksamhet så ska kämpa för att sätta pusselbitarna på plats och ta något i mål innan jag dör, har misslyckats med så mycket annat i livet så det vore en skön revansch. Jag har länge känt en längtan i mitt bröst att jag inte ska bo i Sverige för att det inte är i Sverige jag hör hemma och den längtan blir inte mindre med åren, jag ser mest USA och Australien i min inre bild av vart jag skulle kunna trivas och höra hemma, men jag blir efter omständigheterna kvar i detta land. Nog har jag lärt mig hur det är att vara annorlunda i ett land och ett samhälle där allting måste vara perfekt för att accepteras och passa in, tänk egentligen om jag vetat då vad jag vet nu om mig själv, då hade jag haft helt andra förutsättningar att lyckas. I mitt självförakt och den dåliga förmågan att fungera bra i det sociala samspelet med andra människor så inbillade mina tankar mig att jag helt enkelt inte dög åt en tjej, inte dög till att fajtas med dom stora elefanterna i yrkeslivet, helt enkelt inte kunde ta mig någon annan stans än till graven. Jag kan berätta att det inte har varit lätt att bära på mina egna höga krav och de höga krav samhället har på dig, för är du fastspänd i en depression med ångest så finns det sämre ork och vilja att kunna leverera vad som förväntas från dig, jag vet inte hur många dagar och helger som jag bara söp ner mig för att bedöva alla känslor och tankar som malde i mitt huvud och allt för ofta blev jag olyckligt kär i kvinnor som visste vad dom ville ha av mig men jag kunde inte leverera det någon av gångerna. Men att dricka när du mår dåligt är det absolut sämsta av alla alternativ som finns att finna, då gräver du bara ner dig ännu djupare och gör och säger saker som du kommer ångra väldigt länge efteråt. Jag längtar efter döden varje dag eftersom jag tycker det är så jobbigt att hela tiden få ångest men jag har blivit vän med den längtan och tanken nu, så jag kommer bara fortsätta att blicka framåt och utmana mig själv och ta lärdom av allt jag har i bagaget och bli en bättre människa, bättre sambo, bättre vän.


Mina slutord lyder:

Låt ingen trycka ner dig
Var stolt över dig själv
Våga ta plats
Våga älska och älskas
Gå den väg du tror på
Erövra dina drömmar och mål