Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Tobias Bergqvist - 8 januari 2019 13:13

Ett ansikte, i en skolkatalog -98
du var den coolaste kvinnan och jag ville ha dig
jag vågade inte gå fram, jag var ju pojken utan liv
fylld med mörker, fylld med mystik
och jag var ju inte från dina kvarter


Sportlördagsdisco i Sundsvall, en kall Novembernatt

du var så vacker och mitt hjärta slår ännu för ditt varma skratt
jag ville ge dig nattens sista dans, innan du försvann bort i discorökens kaos


Ett tonårsliv i en buss av förväntan
jag såg dina gröna ögon i min spegelbild i rutan där jag satt längst bak i bussen
vi möttes aldrig, du och jag, i en första kyss
vi vart aldrig eviga, vi missade vår första natt
du kom till någon annans famn, långt innan jag hann fram


Sportlördagsdisco i Sundsvall, en kall Novembernatt
du var så vacker och mitt hjärta slår ännu för ditt varma skratt
jag ville ge dig nattens sista dans, innan du försvann bort i discorökens kaos


Vår romans dödade mig, innan jag kom över dig
den tid som vi hade, var bara ett lån
det fanns en låga, det fanns en gnista
men det var bara min som glödde
innan natten kvävde allt


Av Tobias Bergqvist - 15 november 2018 04:40

Inom mig gror en längtan, en längtan efter något annat än det här lilla, jag har känt den i många år nu. Jag vill inte längre bo i landet med kort sommar och lång vinter, jag ser bilder i mitt huvud hur mitt egna paradis ser ut men kan inte geografiskt säga exakt vart det ligger ännu, men det kan vara drömmen om Amerika likväl som Australien eller något annat land. Jag vill vara lycklig och känna att jag verkligen hör hemma någonstans, jag är inte lycklig här och blir mer och mer förbittrad över hur det ter sig. Jag struntar blankt i vad andra tycker eller har tyckt om mig för allt det är historia. Jag kan inte sluta tänka på hur det skulle kännas att nå fram till mitt livs stora dröm och mål, det skulle lyfta mig som människa. Jag vill också finna kärleken i mitt liv och bli gammal med henne, men här är det omöjligt eftersom jag inte trivs och har slutat fungera som normen säger att man ska göra, ja jag skulle vilja påstå att mitt liv har stannat upp en aning och att det känns som att jag bara trampar vatten dag ut och dag in, det som känns mest jobbigt är det att jag känner mig så sur och elak i vardagen mot alla, det kan ju samtidigt bero lite på att dom jag möter ser så lyckliga och nöjda ut med sin tillvaro och så vill ju jag också känna. Kanske är jag för gammal och dagens samhälle för tufft för att det ska slå in, men då är nog kistans sista spik inslagen för mig och det vore inte kul för då får jag ju aldrig veta hur det skulle kunna bli. Jag är så less på Sundsvall att jag gråter och känner tyngd på mina axlar och varje försök att ta mig härifrån grusas, det är precis som om livet vill håna mig och säger att där du minst av allt vill vara, där är du för evigt fast. Jag skulle ha varit född på 1800-talet och varit med dom människor som utvandrare då, för det är som de människorna jag känner att jag är i modern tid.


Av Tobias Bergqvist - 9 november 2018 20:00

Löven cirkulerar i vinden
jag går grusgången ner
för jag ska lämna en ros till er en sista gång
jag lägger handen på er sten
sedan viskar jag ett mjukt hej då

Jag är en ensam man tills dagen då kärleken hittar mig en kvinna som vill stanna kvar
hittar dig som tar mig för den jag är idag och som inte går bakom min rygg och spelar mig kärlekens fula spel

Jag pratar fast jag vet att ni inte kan ge mig ett svar tillbaks
men ni vet att inget finns kvar
ni vet att jag inte kan nå mina drömmar här i denna stad

Jag är så trött på all självupptagenhet
så trött på all besatthet av bekräftelse på internet varje dag
ja ni skulle fattat om ni vore kvar
hur sociala medier tagit över många människors liv idag

Av Tobias Bergqvist - 17 oktober 2018 20:42

Jag ser livet på andra sidan i huvudet och jag tänker på det varje dag. Min psykiska ohälsa kommer ta mig dit en dag, jag har hjälp av psykolog men det kommer inte räcka. Jag är för rädd att leva, får ångest bara av att vara bland folk och sedan känner jag mig ensam och ledsen för det. Jag vet att drömmen om samboliv och allt annat vanligt också finns där någonstans djup inom mig, men det känns så långt borta för mig eftersom jag alltid haft svårt att få kontakt med kvinnor. Det handlar nog om osäkerhet och att aldrig ha dugit i konkurrensen. Kärlek är farligt för den som egentligen aldrig mött den, jag tror att det var menat att jag skulle födas och bli den jag är idag och den jag var. Att inte vilja ha sitt eget liv är väldigt konstigt och skrämmande för många, men det är nog samma sak som att vilja ha det fast tvärtom. Tvåsamhet kan säkert lyfta en sådan som jag men jag är för rädd att det ska misslyckas, ja det är knepigt alltihop.


En kompis sa till mig tidigare att det märks hur jag förändrats till det bättre efter att jag fick ett jobb, det var kul för jag känner samma sak själv. Detta är dom bra dagarna


Nu ska jag jobba vidare och förtränga att jag nyss var orkeslös.

Ha det bra där ute och känn eran förändring varje dag.

Av Tobias Bergqvist - 13 oktober 2018 02:48

Är det något som jag avskyr så är det politiker och dess politik, politiker kommer aldrig vara människor utan ondskan själv, jag har slutat att rösta annat än blankt för jag vill att dom ska bli arbetslösa och satta på en öde ö. Jag tål dom inte och inte kan dom öppna ögonen heller och göra något åt den ondska som dom accepterar ute i samhället. Jag offrar gärna mitt liv för att göra världen till en bättre plats om det är vad som krävs för att dom alla spärras in och aldrig får arbeta med politik igen. En sak till som jag vet är att jag måste flytta för att kunna skratta, andas, känna mig levande men hur gör man det egentligen? Får inget jobb eller bostad i dom städer jag kan tänka mig att flytta till. Jag är så evinnerligt trött på det, så evinnerligt trött på detta land och alla dessa vuxna bebisar i dyra kostymer som varje dag leker i sandlådan och bråkar om vem som ska styra och rasera Sverige denna gång. Deras hjärntvättade följare är så blinda dom med att de också lever i den fantasivärld som byggs upp varje dag, det är svårt att veta hur alla ska vakna ur psykosen och störta politikerna i hela världen. Det är dom som lever med myndigheter som bråkar och ett samhälle som vägrar släppa in på grund av olika anledningar som lever i verkligheten, där är det ensamt och svårt för har varit där själv. Jag kommer aldrig tycka om myndigheterna som går politikens ärenden heller för dom straffar människor på ett orimligt sätt bara för att dom med är ondska. Bryter du benet eller blir deprimerad eller sjukskriven av annan orsak så jäklar smäller det, då ska du straffas med att det ska ta lång tid innan du får ekonomisk hjälp, det är sjukt.


Nä idag fyller jag år och ska åka båt senare när jag slutat jobba för dagen, så lämnar detta nu och fokuserar på mig själv.


Störta politiken och få ett bra liv.


Hörs hej!!!!

Av Tobias Bergqvist - 28 augusti 2018 12:55

Jag kommer aldrig bli fri i själen, jag kommer att få leva ensam och deprimerad resten av mitt liv för alla andra har det ju så bra och är upptagna med sitt hela tiden, men jag kliver av tåget och ger mig frid istället för allt annat är meningslöst. Spelar ingen roll vad andra säger eller tycker för det är inget jag bryr mig om. Sundsvall har alltid varit skit och kommer alltid vara det. Alla har ett liv och gör som dom vill med det


Nu säger jag inget mer om saken

Av Tobias Bergqvist - 10 augusti 2018 01:05

Man ska aldrig sluta drömma lärde jag mig redan som liten, när du gör det så slutar du motivera dig själv och stannar upp och fastnar i ett ingenmansland. Jag drömmer om att få älska och bli älskad på riktigt, jag vill leva mitt liv tillsammans med en kvinna som är menad att vara min och jag hennes. Redan i högstadiet hade jag svårt att intressera tjejer och det har följt med mig fram som en röd tråd hela livet, visst jag har alltid varit speciell och inte som alla andra och lever som i en Berg och dalbana i mående, men innanför det så är jag en genomgod människa som inte vill någon något ont. En efter en hittar människor sina själsfränder och får barn och lever Svensson liv med massa vänner på kontot, jag står imponerad och lite avundsjuk på sidan av och ser på för annat kan jag inte göra. Mitt tåg till samboliv och barn har gått för längesedan här i Sundsvall och det är tungt att bära, kanske finns det inte att finna någon annan stans heller men chansar jag inte så får jag ångra det resten av livet. Det kan vara ödet som styrde det så vackert till att jag ska vara en av de människor som ensam genom livet får vandra och är det så det är så tänker jag inte vara bitter, jag har annat som jag får glädjas över istället isåfall. Jag kommer aldrig säga orden Jag älskar dig till någon igen förren det verkligen är på riktigt, ordet är redan missbrukat från min sida. Sanningen att säga så har mitt hjärta alltid förälskat sig i kvinnor som jag aldrig kommer få om jag så skulle vara den ända människan på jorden, hur det kan bli så tänker ni säkert och jag har inget bra svar på det heller tyvärr men det hänger kanske ihop med ovanstående. Det har gått så långt att jag minns inte hur man dejtar på riktigt, hånglar och är uppe i det blå på riktigt. Det är därför jag tvekar att ta kontakt med andra, det sitter liksom i bakhuvudet att gensvaret kommer vara noll ändå och då blir jag sårad och säger något dumt till mig själv, men jag skriver till andra människor nu men mest bara för att det är kul och för att mina förväntningar är noll, det skadar aldrig att vara vänlig och lyfta andra människor för ett litet ord eller en handling kan göra så mycket gott för just denna person.


Jag är en hopplös romantiker och nu ska jag ta och sova lite, men vi hörs en annan dag


På återseende!!!

Av Tobias Bergqvist - 4 augusti 2018 01:46

Jag vet att något hände med mig sedan ni försvann, det blev så jävla mörkt och meningslöst inom mig att jag tappade gnistan och glädjen av att leva totalt där. Livet är inte vad jag väntade mig, jag är så jävla skadad att jag kommer leva i ensamhet, för det är bara där jag fungerar utan att det blir skit. Jag har förbrukat så många vänner som är borta och som klarar sig så bra utan mig, jag måste verkligen anstränga mig hårt i sociala sammanhang för att inte uppfattas som känslokall. Jag trivs inte med livet, jag trivs inte i Sundsvall och lever med dödslängtan varje jävla dag, det är svårt för dom som aldrig varit där att förstå hur det är, men nu när jag vet hur ensamheten kommer bli, så spelar sanningen ingen roll för mig och sedan så gjordes misstaget av att ge mig depression och ångest för jag vägrar att förlora i alla lägen, men det är klart att just nu så är jag i fritt fall och tar det som det kommer. Jo missförstå mig rätt på en punkt nu, jag tycker om mitt jobb och mina arbetskamrater men jag förtjänar inte dom heller för dom är också glädjespridare och jag bara stänger ner mer ofta än tvärtom, men när jag verkligen försöker vara social så flackar jag med blicken eftersom det känns bäst då och funkar bäst, jag önskar jag kunde vara godhet som er alla, ordet älska är inget jag tror på men mina arbetskamrater kan jag bäst beskriva med just det ordet. Jag vet att jag borde gå och dö för mitt eget bästa men vad tjänar det till egentligen, finns det ett helvete så är det där jag hamnar iaf och finner inte frid ändå. Jag brinner av hat mot cancer och ålderdom och att ni togs ifrån mig, men varför ska det gå ut över alla andra? Jag är snart den mest ensammaste människan på jorden på grund av min dåliga kapacitet att fungera, det som skrämmer mig mest här är att jag inte vet vad kärlek är längre eller hur den känns men jag vill vara där. Om ni bara egentligen visste hur mycket kärlek och respekt jag har för er alla så skulle ni uppfatta en del av hur jag har varit och fortfarande är, men jag har överlämnat allt det där med kärlek till er som fattar hur den fungerar och kan leva upp till den, ja även alla bad boys har fått min stafettpinne. Jag kommer aldrig hinna tina upp eller förstå kärlek innan jag dör ändå, så varför deltaga i konkurrensen av det som är som det ska eller fungerar. Jag ville leva upp till mina kusiner och vara en del av släkten att vara stolt över, men jag vet tyvärr inte hur man gör och det är försent även det sedan länge

Lever jag tills jag blir 40 så har jag gjort det bra, för bo på institut eller som det är nu är inget alternativ.

Presentation


Hej Tobias heter jag, är 30 år och jag bloggar om livet som deprimerad och lite annat.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards