Solen lyser och himlen är blå

ändå känner jag bara kylan från min själ

jag ligger i min säng och känner tårar rinna på min kind

ångesten äter upp varenda del av mig

den jag burit så lång, lång tid, ja jag får ingen ro

Nu är sommaren här igen

och jag går fortfarande själv genom natten

värmen är här men allt jag känner är kylan

finns ingen hand att hålla, finns inget hjärta som slår för mig

för det mörka inom mig håller mig borta från livet

Jag ställer mig vid havet och blickar bort mot horisonten 

jag väntar på båten som ska segla mot min längtan till det fina

jag har stått där vid helvetets portar så många gånger

känt giftet rinna genom mina vener och förgiftat mig

jag slåss för mitt liv och knockas men jag reser mig alltid igen som fågel fenix

Den dagen då jag faller, är jag inget att sakna

för då har jag inte gett allt jag har utan vikit ner mig 

men man kan minnas mina försök att älska

man kan minnas mina försök att skänka godhet

under den tid då jag inte gick vilse efter vägen