Hej mitt namn är Tobias och jag lever med svår depression och ångest. Detta präglar mitt liv varje dag och det påverkar mig dagligen.

Man ser inte på mig att jag är sjuk. Men jag är sjuk, inte kroppsligt och inte på utsidan men min insida är trasig.
Jag blev inte sjuk vid födseln, jag blev sjuk pga mitt liv.
En ständig kamp, en ständig oro.

Jag försöker hålla skenet uppe, le och vara glad men när jag kommer hem till min ensamhet så kommer trycket, paniken och tårarna.
Ibland kommer det i bilen på häg hem från arbetet eller på bussen på väg från stan, då vill jag bara känna att någon verkligen förstår mig utan att dömma.
Jag är inte min sjukdom, MEN min sjukdom är jag.
Varje dag kämpar jag mot känslor som att vara totalt värdelös och inte vara värd att leva.

Jag försöker att ta mig tillbaka men vägen är lång och jag faller ofta för att kämpa mig upp igen.
Jag vet inte när jag skall vara mig själv eller hur lång tid det tar att resa sig igen efter varje motgång.

Min sjukdom präglar min vardag och det tär på människor runt om kring.
Jag ber om förståelse för tråkiga Facebook inlägg, men ibland faller jag och då syns det.
Jag skäms inte för att jag är sjuk, för det är min verklighet och min vardag.

Detta är just nu jag, och jag kan inte vara mer än den jag är.
Jag kämpar dagligen mot inre demoner som ingen annan kan se mer än jag, jag kämpar dagligen mot min inre röst som ber mig att sluta andas, det kan ingen annan kan höra utan bara jag.
Jag begär inte att man skall veta vad jag går igenom, jag ber bara om förståelse för att jag inte alltid är på topp och en glad och lycklig människa.

Jag kämpar dagligen mot den förbannade ångesten och tårar som hejdlöst vill rinna utan stopp.
Jag ber inte om tröst utan bara förståelse för att jag kanske inte svarar i telefon, sms eller på Facebook just då.


Jag lever med en sjukdom som inte syns men den är verklig.