Jag känner fortfarande sorg över förlusten av min stora kärlek, det var bara en lek för henne men inte för mig. Det är hjärtekrossande och jag börjar fundera på om jag är normal eller onormal som ännu vid 32 års ålder inte hittat kärleken och bildat min egna familj, ser ju så många andra släktingar, vänner och övriga utomstående personer som är i den fas av livet som anses vara den normala. Jag funderar på om det är mig eller kvinnorna det är fel på, jag verkar inte vara i ramen för vad en kvinna söker till utseende och beteende. Som läget ser ut nu så tror jag inte att jag kommer leva tills jag blir 40 år gammal, jag menar vem vill eller orkar leva olycklig i hela sitt liv. Tror aldrig att jag kommer älska någon så mycket som jag älskar hon som kastade bort mig men vill våga lita på att det finns en chans att känna känslan igen. 1 förhållande har jag haft i livet annars varit ensam med min ångest bara. Jag kommer att flytta från Sundsvall så jag slipper se henne och samtidigt för att börja om på nytt igen någon stans där jag känner mig hemma och levande, jag kommer aldrig förlåta henne för hur jag behandlades och vill som sagt aldrig se henne igen. Orden jag älskar dig känns inte äkta från mig längre heller så jag har införskaffat mig lärdom av att aldrig bli kär igen, för då blir jag bara sårad.



Nä kvinnor tycks inte bli intresserade av mig


Nä jobba de sista timmarna och sedan vara ute i solen en stund