Jag går på min väg och månen lyser så klart

inte visste väl jag att känslor kan välta mig omkull

det blir alltid fel när tankar formas till ord från mig

det är första gången jag kunnat se klart

det är bara att le och lära sig av sina misstag

jag känner ett hjärta slå så hårt och röster som ber mig att gå därifrån

jag är inte van, vet knappt hur man gör

en frustration att alltid se alla vackra gå

jag får bara dra upp ridån till andras lycka 

jag trodde inte det var sant när hon stog där

men jag är på väg någonstans

jag vet vad jag vill och det gäller alltid samma sak

jag har väntat så länge på att någon ska älska mig igen

väntat så länge på att få dela ut min kärlek

är väntetiden över nu?