Jag känner hur döden kommer allt närmare inpå mig, ångesten får mig att gråta och tappa all energi som jag har och längtan efter frid fräter i mig som syra mot betong. Jag vet att den psykiska ohälsan kommer att ta mig en dag men jag vet inte exakt när ännu bara, men som sagt döden knackar på min dörr. Jag funderar på hur det kommer bli då när allt är över, finns det liv eller är allt bara mörkt och tyst som om man sover och kommer jag träffa dom som gått före mig?. Jag har slutat fungera socialt med och har knappt några vänner att umgås med på min lediga tid, alla år av dålig kommunikation från min sida börjar ta ut sin rätt nu. Om alla bara kunde förstå hur det är att leva med en hjärna som inte bryr sig om något alls även om kroppen och hjärtat vill, har gått på många minor genom åren och så fort jag blir kär så kommer paniken över att inte duga och få känslorna besvarade. Jag är jag men känner mig som ingenting, knappt jag vill visa mig ute i denna staden för jag känner att folk stirrar då och tänker att: DÄR KOMMER JU KILLEN SOM ÄR PSYKISKT SJUK SÅ VI MÅSTE AKTA OSS. När jag försvinner så glädjer det många skulle jag tro, framförallt mig själv. Jag har en fantastisk kurator som hjälper mig att få tankarna på rätt köl men vad hjälper det egentligen när jag bara vill få frid och vet att det bara finns ett sätt att nå dit. Drömmen om en egen familj känns miljoner mil längre bort en döden för vem kan älska en deprimerad kille full av ångest?. Kramar och kärlek helar för visso de få gånger jag upplever det. Det är inte synd om mig, tvärtom så är jag glad att just jag fått detta lidande så någon annan slipper för det är ingen enkel resa. Kanske får jag höra orden jag älskar dig från en kvinna en gång till i livet innan lågan slocknar, kanske inte men den som lever får se.



Ha en bra alla hjärtans dag nu alla :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har sedan slutet av tonårstiden burit på en inre stress på grund av hur samhället är format och att det ska gå i ett rejält tempo med allting och det passar egentligen inte in med tanke på hur jag är som person. Jag har ju en form av Autism som f...

Jag står på klippan, jag känner vinden i håret och jag tittar ner på havet, ett kliv och sedan är det över. Ett kliv sedan får jag frid och lycka. Det är så otroligt jobbigt att leva i ett samhälle med högt tempo och fokus på att tjäna pengar för att...

När jag vaknade morse så föll snön utanför fönstret igen, jag är less på vinter och snö och kommer flytta till varmare breddgrader i framtiden. Att bo i Sverige som styrs av inkompetenta politiker är inte så stimulerande för mig, allt dom gör blir sk...

Jag tänker ofta på vad som händer på andra sidan lyser alltid solen där, är det alltid ljust och varmt och träffar man dom, dom som fick gå vidare dom som man höll så kär   Jag vinkar upp mot stjärnorna ser ni att det är jag? känner n...

Jag vaknade upp idag och insåg att Sverige och världen inte är som den borde vara, de mörka krafter som länge varit dolda börjar mer och mer ta över och vill få oss att känna rädsla bara genom att kliva utanför dörren, det känns inte som att vi männi...