Jag har suttit och funderat ett tag nu angående mig och mitt liv och kommit fram till att detta inte håller. Jag mår inte bra eller är mig själv i Sundsvall alls, det är för många minnen och misslyckanden som gör att det är svårt att finna kärlek, glädje och mening med något för mig. Kvinnan jag älskar och håller av känner inget för mig och jag har knappt några vänner att umgås med, de få vänner som faktiskt bryr sig hör jag inte av mig till för att jag skäms över hur jag är. Ska jag börja leva och vara mig själv så måste jag bort härifrån, så långt jag bara kan komma om jag ska vara ärlig. Demonen och mörkret har alldeles för stor påverkan på mig här, den kommer att leda mig rakt in i döden till sist och det tänker jag inte ge den, för jag är en kämpe som reser mig från allt. När jag flyttar vet jag inte, men när jag gör det så kommer jag aldrig mer tillbaka till det jag kallar helvetet igen, jag måste tänka på mig själv och följa mitt hjärta. Jag hade kanske kunnat stanna och gått in i ringen i Sundsvall och knockat mörkret för gott, men utan den vackraste kvinnan jag vet så ser jag inte poängen med det för jag tänker inte stå på sidan och bara se på. Jag flyttar för hennes skull med, så hon kan bli lycklig och jag glömma och gå vidare, mer säger jag inte om det. För många som bor i Sundsvall är det värme och ljus varje morgon de stiger upp på morgonen och samma sak på kvällen, men för mig är det bara mörkt och kallt för jag har aldrig passat in här, har aldrig trivts här och därav förstört en del av mitt liv. De senaste åren har jag tappat personer som betydde mycket för mig, de som var min trygghet finns inte kvar för det är bara stenar med namn. Jag är Tobias, den snälla, omtänksamma och kärleksfulla killen som försvann någonstans under 90-talet. Jag drar också för att skydda alla jag älskar från skam och skuld ifall jag inte lyckas besegra besten som håller mig ifrån allt det goda i livet, folk verkar tro att jag är farlig bara för jag är annorlunda, det tar ganska hårt det med på en redan skadeskjuten själ. Konstigt att prata med människor här med eftersom jag inte litar på många längre. Jag är ledsen att jag måste dra men jag kommer aldrig sluta att älska och bry mig om er vart jag än landar och slår mig till ro. Mitt hjärta vill mest av allt leva med kvinnan jag älskar men eftersom det inte går som sagt så får jag ta det näst bästa alternativet och kämpa på ensam på annan ort. Jag älskar det jobb jag har och att jag idrottar igen, men det är också allt.

Kom ihåg att ni känner en fighter som aldrig ger sig och ser ljusningen framför sig, alla faller vi någon gång i livet och då är det bara att kavla upp armarna och spotta sig i näven och resa sig igen. Jag kommer aldrig svika den jag anser sig vara min vän då denne faller utan kommer stå stadigt och ta emot fallet.

Glöm aldrig bort fröken M att jag kommer älska dig vart jag än i Sverige slår mig till ro och att jag bär dig med mig i hjärtat, ledsen att det blev som det blev med allt, det var inte bara mitt fel utan staden också.

Ta hand om varandra nu och även efter jag dragit, jag finns med er ändå fast många mil bort. Jag ska inte dö fören om 50-60 år.

Kärlek och respekt till er alla

Jag älskar er nu och för alltid!!!