Det är så svårt, jag har ingen koll för tillfället på vad jag gör, det är tankarna som styr och känslan av hopplöshet är stor. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte leva i det ständiga kaoset som cirkulerar runt mig. Jag vill uppföra mig bra och vara jag, det är så svårt för mig att koncentrera och lägga fokus på det jag ska göra, det känns som att jag bara bär på ett skal tömt på känslor och glädje, det är så staden är mot mig, den vill att jag ska säga allt negativt för att andra ska ta åt sig. Jag kämpar på även om det känns som att jag inte kan andas i denna stad, jag har aldrig känt mig så ensam som jag gör nu heller. Det är kanske inte så egentligen men jag har slutat att se att någon bryr sig om vart jag är eller vad jag gör. Jag skulle bara behöva åka så långt bort från staden som möjligt och tänka och vila upp mig. Det tar på krafterna att ha ångest och hela tiden ha den inre rösten som bara vill förgöra och förstöra allt jag håller kärt. Jag behöver starta upp ett nytt liv och vara en man med glädje och kärlek, jag måste ta kontrollen över mig själv igen men ensamheten gör så att viljan tryter. Det är ingen glädje i att älska någon du inte kan få och det är ingen glädje i att vara annorlunda och inte passa in. Jag börjar fundera på när jag tappade fotfästet, var det när mormor dog för några år sedan eller var det när min vän gick bort ifjol. Allt jag vet är att livet inte tar slut, jag måste kämpa och får acceptera att jag kan få leva ensam resten av livet, allt kan hända och vända. Men ensam i denna stad kommer jag inte att acceptera att vara, då flyttar jag till något nytt och början om där istället. Det är inte vackert här och jag längtar verkligen efter kärleken mellan en man och en kvinna, den där magin som bara älskande kan skapa till varandra. Jag är jag och vill inte vara någon annan för att bli bekräftad, men ska jobba på det som är dåligt med mig.



Jag har bara inte tid att vänta längre, jag har redan missat så många år av mitt liv och försöker att kpmma ikapp mig själv.