Underbart var det att gå på en promenad vid havet idag och känna attt våren är på väg och hjälpa till med att värma min frusna själ. Jag minns första gången som vinden smekte ömt mina kinder och jag minns första gången som jag blev kär, jag minns det första discot som jag var på i skolan. Jag minns första gången som jag och min tidigare barndomsvän spelade fotboll nere på lekparken i kvarteret där jag och min familj bodde, en del gånger så fastnade bollen uppe i grenarna i trädet, vi stod där och försökte få ner bollen med stenar och skor och annat som var lämpligt. Sedan var det bara att tacka vinden för hjälpen att få tillbaka bollen. Jag minns antalet puckar som vi måste ha skjutit bort under de timmar som vi spelade hockey på balders, det var en uterink med sarg och jävligt kallt. Men samtidigt i det dolda så kände jag den inre rösten inom mig som tyst bad om att få ta mig härifrån, den längtan efter sanningen om mig själv och vart jag passar in var enormt stark, jag inbillar mig att den plats som jag söker egentligen inte finns i det verkliga livet. Jag får redan nu be mina framtida uteblivna barn och fru om ursäkt för att jag aldrig kommer att finna er, det är inte erat fel och kanske är det inte mitt heller, vem vet? Jag är ganska säker på att jag hade varit en kärleksfull pappa och äkta make som hade låtit er göra och bli precis vad ni velat, jag fick lära mig ganska tidigt hur en pappa inte ska vara mot sina barn, det var inte så att jag och mina syskon åkte på stryk eller så, det var bara det att pappa var inte närvarande fysiskt. Det var bara äta, jobba och sova för honom och det fick åtminstone mig att känna mig bara halvt älskad, vad jag inte visste då var att det skulle sätta sina spår i vuxen ålder. Möten med vänner och någon tjej som jag tyckte om vart alltid katastrof för att rädslan av att bli lurad eller sårad satt etsad i bakhuvudet. Jag har varit komplicerad större delen av mitt liv, det var verkligen så under de år som jag inte visste att problemen jag bar på satt inom mig, jag ville inte tro att det var något fel på mig. Att förklara förklara hur ångest äter upp dig inifrån är rätt svårt, när den attackerar som värst är det som om all luft och energi är borta, marken du står på gungar och har ingen botten som tar emot dig i fallet neråt men en tanke på vänner eller annat som gör dig glad brukar hjälpa för stunden. 

Nu ska jag se hockeyn och känna hur svettig jag kommer bli, inte för att det är något av lagen som jag håller på men inramningarna brukar bli magiska

Idag klev jag nyss upp och jag var ledsen, jag kände en tyngd i bröstet som knappt går att ta på, allt på grund av en dröm eller ska jag kalla det mardröm. I denna dröm så var en kvinna som jag älskat från långt tillbaka medverkande, allt som gick dåligt då var helt tvärtom i drömmen, det är kanske tecknet på att jag gått vidare sedan ett tag. Jag fick kyssas med henne och fick sagt till mig att hon älskade mig och inte kunde leva utan mig, ja drömmar kan vara elaka ibland. Vädret ser ut att bli fantastiskt idag så lär bli en promenad, denna årstid som jag saknar mormor och morfar som mest, nu skulle jag kunnat sitta och dricka kaffe tillsammans med dem vid huset intill älven, känna dofterna och höra fåglarna kvittra från skogen. Jag vet ju att vi kommer ses igen med tiden fast det kommer att ta lång tid ännu. Nu vill jag inte ha mera mardrömmar som retas med mig på detta sätt, det tar på krafterna kan jag säga. Jag har också kommit till insikt att det inte är någon idé att planera för att hitta på saker att göra, det kommer alltid något i vägen ändå så det är bättre att ta dagarna som dom kommer. Ta vara på dagen nu alla läsare och gå ut och gör något vettigt av den. Tillåt er att dansa och rocka på bara




På återseende.



Hörs hej!!!