Jag vet inte vad som händer, jag vet vad jag vill göra i livet men närvaron i Sundsvall gör mig sjuk. Jag gör som alltid bort mig när jag är med andra människor socialt, det kan handla om att medvetet vara otrevlig eller skoja så att allt blir fel. Jag tror inte att det är fel på mig som person utan det är nog snarare så att denna stad gör mig till en sämre människa. Har man alltid haft svårt för att trivas och känna glädje på en plats och i en stad så är det svårt att fungera, jag känner på riktigt hur jag börjar tappa kontrollen över mitt liv, jag har ingen glädje inom mig och att bli förälskad i någon gör bara ont varje gång. Jag har missat så mycket på grund av min psykiska ohälsa och det gör att mitt liv måste gå i raketfart så jag hinner ta igen det som känns viktigt, jag om någon har lärt mig vikten av att inte snåla med beröm och sanningen om vad jag tycker om de människor som är i min närhet. Livet är så enormt skört och kort att tjafs och missförstånd bör rättas till ganska fort, dagen då allt är försent så ångrar man sig hela livet efteråt. Min ångest är att jämföra med cancer i den bemärkelsen att den äter mig inifrån, mina tankar och känslor är unika på ett sätt men gör också att andra ser på mig på ett annat sätt. För mig är det viktigt att bara skriva ut vad jag tänker och känner, sedan att det kan misstolkas från utomstående är en annan nöt att knäcka. Man måste hitta roten till vart tanken/tankarna kommer ifrån för att sedan kunna lokalisera hur känslorna blir. Följderna av alltihopa brukar som sagt bli negativ men vad som måste arbetas på och förbättra kommer man fram till. Nu ska jag gå ut och känna vinden mot min kind och höra fågelsången nere vid vattnet och längta efter sommaren. Ta det lugnt därute och var rädda om varandra, ta inte livet på för stort allvar för du kommer inte levande ur det ändå

Ciao