Bit för bit, faller vi isär, inombords
vi tappar fasaden, den vi byggt upp, under så lång lång tid
dom man älskar finns inte längre kvar
man tittar bara på kort som tappat motiv
tårar faller, raseriet bubblar, rummet känns för trångt
alla slåss vi mot våra inre demoner
men någonstans passar vi in, någonstans släpps inte mörkret in
där blöder inga hjärtan, där finns inga farliga spel
där går det att andas, där går det att leva