Jag jobbar nu äntligen, det är så skönt att ha något att göra och samtidigt vara en hjälpande hand för någon annan. Jag är redo att lämna mitt bo i höst och finna det sista som jag söker, jag känner att det finns någonting vackert  som bara väntar på att jag ska komma och leva. Ångesten tappar kontrollen när jag arbetar och tjänar mitt egna levebröd. När man har ångest så gäller det att vara starkare än den och utmana sina rädslor och låta det gå fel i början, för tillslut så vänder det och självförtroendet växer och gör en starkare som individ. För tio år sedan så föraktade jag mig själv så starkt att jag vägrade se mig själv i spegeln och tappade kontrollen över vad som var viktigt, jag brydde mig inte om att kontakta människor eller söka jobb därför att jag tyckte att jag var så ful och värdelös att livet ändå var slut. Jag var förargad på att samhället inte tog mig på allvar bara för att jag var deprimerad och vilsen i en djungel av känslor, minnen, drömmar och brustna mål om att bli det jag skulle bli. När man mister ett förtroende för personer inom myndigheter som utnyttjar situationen av att låta sådana som jag arbeta gratis, bara för att man inte orkar strida för sig själv så tar det tid innan man börjar lita på dem igen och ja det gäller även personer som man möter under resans gång. Det här med känslor har alltid varit skrämmande för mig, jag tyckte alltid att det var farligt att berätta för en kvinna vad man kände för henne med tanke på risken för att bli brädad och utskrattad, idag går det lättare med att säga som det är eftersom det inte gör ont om det blir obesvarade känslor tillbaka. Jag tänker inte längre bakåt och ältar det som varit och som förlorades då, för det tar bara kål på framtiden och personligheten. Att känna sig själv och veta vem man är och samtidigt tycka att man duger, det är magiskt och jag säger gärna så att alla hör det: jag är inte perfekt men jag är väldigt fin till mitt yttre och har en fin insida och har lite småsaker att jobba på vad gäller charmen, men om andra skulle tycka motsatsen så är det inte mitt problem och heller inget som jag lider av. Det är ändå inte dom som ska se mig

Jag kommer hem till min mörka ensamma hall, jag tänder lampan i ett vardagsrum fyllt av drömmar, soffan är varm och tom då jag lägger mig ner för att vila, allt det gamla är förtvinat och lagt i det man inte tänker på, regnet smattrar mot fönstret och himlen är svart. Jag har stängt ner det som är ångest för att leva som jag lärt, jag är redo att arbeta och bli framgångsrik utan en massa människor som inte förstår min genialitet. Alla gånger jag visat mig svag ska jag nu ta revansch för, de få ställen jag slavat på ska få se vilken guldklimp dom stängde in på grund av okunskap och illvilja. Varför ska man gå och bära på ångest när man kan stänga av den? Facebook är en ångestframkallande faktor i mitt liv som jag nu stängt ner, de som vill mig något vet ändå vart jag finns. Man ska rensa bort alla de ting som gjort att man visat sig från fel sida. Ack så önskar jag att jag hade en kvinna vid min sida, en kvinna som jag kunnat hålla om när natten smyger sig på.

God natt alla säger jag nu


sov väl och dröm heta drömmar