Tänk vad olika liv vi människor kan leva, mina vänner är i sina bästa år och lever sina liv på det sätt som behagar dom, jag står vid sidan och känner glädje för dem alla, jag är inte avundsjuk alls på dem därför att mitt liv är slut, mörkret inne i mig har fått segra. Jag älskar att sova för då behöver jag inte tänka, känna eller agera, det känns inte konstigt för mig att meddela mamma att jag nog inte blir äldre än max 35, för det faller så naturligt för mig. Jag längtar verkligen efter att få slippa all smärta som jag orsakat andra men framförallt mig själv, det är konstigt att man kan gå på Sundsvalls gator och känna ingenting för något, det finns inget som intresserar min blick. Människorna syns inte utan jag känner bara vinden som blåser mot mig och om andra tycker illa om mig så kan jag inte annat göra än att le åt det med. Jag behöver inte bry mig om vad jag gör eller säger längre heller eftersom jag egentligen inte finns eller har funnits. Jag är trettio år nu och har varit singel i tjugonio av dom åren, till hösten blir det trettio år, det måste jag vara ganska ensam om faktiskt. Det är ganska coolt egentligen när man tänker efter, eftersom jag varit olyckligt kär varje gång som jag brädats innan jag ens försökt raggat upp någon. Det är kul att tänka tillbaka på det nu när jag stängt av kärleksapparaten och istället accepterat mitt öde som ensam och deprimerad tills det är dags att checka ut och gå till sista vilan, långt bort från depressionen och allt mörker och alla problem som det ger.


I ett annat liv och i en annan tid så hade vi kanske kunnat vara tillsammans du och jag, men jag tror att du blir min drottning på andra sidan när du blir gammal och checkar ut, jag ska iallafall vänta på dig där och se vad du själv tycker!!!



Nä dags att sova så man inte är så trött imorgon då jag ska käk mat med mamma


God natt