Jag vill sova, sova och sova för att aldrig mer behöva vakna upp igen. Det gör så ont i själen så jag knappt vet vad jag kan göra mer, hur ska någonting någonsin bli bra. Är är inte en människa längre, jag är något som många ser som paria. Jag ligger så långt efter socialt och självförtroendemässigt i jämförelse med andra så det kommer ta hela min livstid att komma något så när ikapp, frågan är väl snarare om jag ser någon poäng med det för jag vill inte leva ensam. En kvinnas kram om nätterna vore underbart, en kvinnas läppar på morgonen magiskt och en kvinnas kärlek himmelskt. Jag försöker hitta tidpunkten för när mitt liv tog slut från början och svaret är nog att min låga brann ut där i korridoren på den skola som jag gick i grundskolans senare del på.