Vad är det egentligen som händer? Jag fattar inte vad det är som låser mig, ångesten skrattar ut mig varje gång som jag pratar med andra människor, varje gång som jag berättar om mina framtidsplaner så får jag gråten i halsen när jag blir lämnad ensam. Allting är bara brustna band mellan mig och andra, det finns inget intressant att se eller känna längre. Jag kan kasta vatten i ansiktet och känna smärtan som vill dra mig ner till fördärvet och samtidigt känna känslan av att le och må bra, jag känner inte att jag får den där riktiga kontakten med andra när jag försöker prata med dem, det blir en frustration att bemästra när jag då sedan kommer hem. Jag vill ha ett vanligt liv utan ångesten och annat skumt som gnager i mig. Jag vill finna någon som kan tända lågan inom mig, någon som kan laga mig när jag går sönder ibland. Någon som säger att nu har vi varann genom livet, någon som inte blir rädd när jag förklarar allt det svåra som jag burit. Jag älskar dina ögon och hela ditt sätt att vara, jag älskar dig precis som den fina människan du är men jag ber dig lämna mig i tårar. Jag vill ha dig men du måste hitta någon bättre än mig, det får göra hur ont det vill i hjärtat men det är så det måste bli.