Jag ligger här och tänker, jag ligger här och försöker förstå varför en del människor försöker att stänga mig ute, jag sitter runt samma bord men en del låtsas inte se mig. Jag förstår att alla inte kan gilla mig för jag är likadan, men jag fryser inte ut någon. Kan de inte säga vad det är som stör dom så kan jag heller inte försöka bättra på felet, de tror säkert att jag blir ledsen och tar åt mig, men där har dom så väldigt fel. Jag klarar mig på egen hand i skolan och i livet ändå, kan man inte ta mig för den jag är så är man heller ingen person att umgås med. Lägga energi på sådana är bara meningslöst och ger ungefär lika mycket som att prata med ett träd. Vad folk i Sundsvall tycker om mig är inte av så stor betydelse heller eftersom jag inte är en sundsvallare längre och ändå kommer flytta, för man ska aldrig bo kvar där allt de svåra en gång började eftersom det är svårt att få folk att ändra uppfattning om en ändå, det är lättare att finna vänner på en ny plats. I Sundsvall finns det bara kyla och ingen värme, där blir jag ibland påmind om allt de tunga som gjorde mig svag och det ska jag nu snart lämna bakom mig för gott, jag ska gå med huvudet högt och rak i ryggen och säga att jag klarade av att ta mig tillbaka efter många år på havets botten fastkedjad i leran där. Livet börjar nu vid 30-års ålder för mig och visst, jag har en del att ta igen och säkert finns det saker som jag inte kommer lyckas ta igen, men så får det väl vara. Jag ska visa alla och mig själv att jag kan lyckas med det jag vill.


Hörs hej!!!