Jag har i 15 år undrat hur det är att vara på den andra sidan och om den finns, jag har tänkt mycket på det då jag legat ensam i ett mörkt rum och sökt efter värme och ljus och inte velat vara med mer, jag tänker mig att få möta mormor och morfar på en äng grön som en fotbollsplan, hur vinden gör virvlar i mitt hår och att allting ser ut som vid deras gamla hus, jag tror att dom vet hur mycket dom saknas här hos mig, när dom dog så gick jag in i en koma utan att känna någonting för något. Jag visste redan vid 10 års ålder att det skulle göra ont den dagen som dom skulle försvinna och jag minns även att jag själv sa att jag skulle flytta från stan då det skedde, för då skulle jag inte ha något glädjande kvar. Jag räknar ner dagarna nu tills det sker men jag känner att det finns en person som jag vill ta med mig härifrån, personen gör mig glad och kan bli en framtidspartner men hon har ju sitt här och jag kan aldrig kräva att hon följer med och bara lämnar allt. Det är inte ens säkert att hon vill vara en del av mig på det viset heller. Jag är iallafall på väg mot något större än det här för jag vet att det är jag som är kungen av landet ingenstans och en dag så kommer min drottning fram, det är när jag lånats klart här. Hon och jag ska gå långt just bara för att vi kan, vi ska sitta och titta på solnedgången och hålla om varann, det är kärlek det.

Var stark och ge alla en andra chans även om det är motigt ibland.

Att vakna upp med ångest är en utmaning som är svår att besegra, man tror inte på sig själv och tycker att man är ful, när man ska armbåga sig fram lägger sig kroppen bakut och ställer till det. När man ser sig i spegeln så blir man bara rädd för sitt egna jag, andra som inget förstår klankar bara och vägrar acceptera eller lyssna på en själ som är bruten. Det är fult att må dåligt, det är skamligt att vara svag och ingen vill ta ens hand, människor försvinner och elden bränner i ens kropp. Pojken som var allas svarta får är inte längre lika svag, de som inte ville leka med barnet på skolgård så rå får nu se en bättre man än de själva var, blyghet är svår att träna bort och när en kvinna grann som pärlor tittar på mina ögon blå, är det svårt att hålla blicken uppe och få talet att flyta på. Jag hoppar från bron, jag känner tyngdlagen försvinna bort, mina armar sträcker sig ut, livet som var passerar revy och himlen är mörk som åska grå, själen får äntligen ro, kärleken gör inte längre ont, ingen hatar längre denna man, vattenytan krossar snart en kropp vars skal är svagt, tankarna bara far och fåglar flyger som i en dans, vetandes att människa lämnar land.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har sedan slutet av tonårstiden burit på en inre stress på grund av hur samhället är format och att det ska gå i ett rejält tempo med allting och det passar egentligen inte in med tanke på hur jag är som person. Jag har ju en form av Autism som f...

Jag står på klippan, jag känner vinden i håret och jag tittar ner på havet, ett kliv och sedan är det över. Ett kliv sedan får jag frid och lycka. Det är så otroligt jobbigt att leva i ett samhälle med högt tempo och fokus på att tjäna pengar för att...

När jag vaknade morse så föll snön utanför fönstret igen, jag är less på vinter och snö och kommer flytta till varmare breddgrader i framtiden. Att bo i Sverige som styrs av inkompetenta politiker är inte så stimulerande för mig, allt dom gör blir sk...

Jag tänker ofta på vad som händer på andra sidan lyser alltid solen där, är det alltid ljust och varmt och träffar man dom, dom som fick gå vidare dom som man höll så kär   Jag vinkar upp mot stjärnorna ser ni att det är jag? känner n...

Jag vaknade upp idag och insåg att Sverige och världen inte är som den borde vara, de mörka krafter som länge varit dolda börjar mer och mer ta över och vill få oss att känna rädsla bara genom att kliva utanför dörren, det känns inte som att vi männi...