Jag har i 15 år undrat hur det är att vara på den andra sidan och om den finns, jag har tänkt mycket på det då jag legat ensam i ett mörkt rum och sökt efter värme och ljus och inte velat vara med mer, jag tänker mig att få möta mormor och morfar på en äng grön som en fotbollsplan, hur vinden gör virvlar i mitt hår och att allting ser ut som vid deras gamla hus, jag tror att dom vet hur mycket dom saknas här hos mig, när dom dog så gick jag in i en koma utan att känna någonting för något. Jag visste redan vid 10 års ålder att det skulle göra ont den dagen som dom skulle försvinna och jag minns även att jag själv sa att jag skulle flytta från stan då det skedde, för då skulle jag inte ha något glädjande kvar. Jag räknar ner dagarna nu tills det sker men jag känner att det finns en person som jag vill ta med mig härifrån, personen gör mig glad och kan bli en framtidspartner men hon har ju sitt här och jag kan aldrig kräva att hon följer med och bara lämnar allt. Det är inte ens säkert att hon vill vara en del av mig på det viset heller. Jag är iallafall på väg mot något större än det här för jag vet att det är jag som är kungen av landet ingenstans och en dag så kommer min drottning fram, det är när jag lånats klart här. Hon och jag ska gå långt just bara för att vi kan, vi ska sitta och titta på solnedgången och hålla om varann, det är kärlek det.

Var stark och ge alla en andra chans även om det är motigt ibland.

Att vakna upp med ångest är en utmaning som är svår att besegra, man tror inte på sig själv och tycker att man är ful, när man ska armbåga sig fram lägger sig kroppen bakut och ställer till det. När man ser sig i spegeln så blir man bara rädd för sitt egna jag, andra som inget förstår klankar bara och vägrar acceptera eller lyssna på en själ som är bruten. Det är fult att må dåligt, det är skamligt att vara svag och ingen vill ta ens hand, människor försvinner och elden bränner i ens kropp. Pojken som var allas svarta får är inte längre lika svag, de som inte ville leka med barnet på skolgård så rå får nu se en bättre man än de själva var, blyghet är svår att träna bort och när en kvinna grann som pärlor tittar på mina ögon blå, är det svårt att hålla blicken uppe och få talet att flyta på. Jag hoppar från bron, jag känner tyngdlagen försvinna bort, mina armar sträcker sig ut, livet som var passerar revy och himlen är mörk som åska grå, själen får äntligen ro, kärleken gör inte längre ont, ingen hatar längre denna man, vattenytan krossar snart en kropp vars skal är svagt, tankarna bara far och fåglar flyger som i en dans, vetandes att människa lämnar land.

Jag ser dig gå, där på stan, du verkar ha ett mål
du är lika fin som jag minns dig
vem är det du håller i din famn
alla dom åren som gott
det känns som jag har sovit

åhhh emmelie, vart tog våran kärlek vägen
vi som älskade varann
du var mitt allt
du var luften i mina lungor
och vi var som gjorda för varandra

Jag undrar ibland hur du mår
dom säger att du mår bra
mitt liv har mera stannat av
jag hittar ingen väg ur mörkret
jag önskar jag var i din famn

åhhh emmelie, vart tog våran kärlek vägen
vi som älskade varann
du var mitt allt
du var luften i mina lungor
och vi var som gjorda för varandra

Jag vet att du inte vill ha mig igen
så nu väntar jag trött på stationen
på tåget som ska ta mig härifrån
jag är så trött på staden
allt påminner om oss två

vart tog vår kärlek vägen