Nu ligger jag slutkörd efter ännu ett träningspass på gymmet, återhämtar mig bra ändå för imorrn är det på det igen bara så jag kommer i riktig form till sommaren då jag startat upp mitt nya liv. Jag längtar hem till Göteborg väldigt mycket nu och känner att jag kommer ta mig dit snart, för gott denna gång. Jag har inte spelat gitarr på ett par dagar heller för att jag inte haft tid, det är hårt arbete med det sista i skolan innan jag stämplar ut som nyutbildad undersköterka. Jag har samtidigt känt mig lite ledsen inombords därför att ännu en bekant till familjen ser ut att inte ha så lång tid kvar på grund av den äckliga cancern som tar folk från höger och vänster, jag har bestämt mig för att leva mitt liv nu och njuta av det som jag tycker är stimulerande, för jag kommer säkert också få den sjukdomen i framtiden. Ingen kan köra med mig längre för jag står för mina rättigheter och försvarar mig alltid när något är fel, att landet sjunker kan jag inte göra så mycket åt. Den del av mig som är sjuk till sinnet börjar bli neutral och det är skönt, för det blir lättare att leva när man får självförtroende och en stärkt självkänsla. Jag har blivit bättre på att ge utlopp för mina känslor för andra, har jag känslor för någon så brukar jag säga det om jag anser det viktigt, jag är ännu inte van att få positiv respons tillbaka men det går iallafall lättare att ta första steget, sedan får man ta det därifrån. Jag har länge drömt om att lära känna mig själv och nu vid 30-års ålder så börjar jag sakta göra det också, nu börjar allt bli ljust igen istället för bara nattsvart som det varit de senaste 14 åren. Jag vet vilket helvete ångest och depression ger och jag vill inte att det får kontrollen lika stenhårt igen som tidigare, jag kan få leva med det resten av mitt liv men tänker fortsätta hålla kontrollen till min fördel även när det kommer motgångar, motgångar var en stor orsak till att trycka på inte vilja leva knappen och jag förstår nu även hur mycket skada mitt beteende under den mest destruktiva tiden gjorde, de människor som ville mig väl var många men det var inte måmga som orkade stanna kvar, det gjorde ont då på direkten och flera år efter det men inte nu. Skulle någon av dessa bortspringare vilja tala ut i framtiden så har jag inte stängt den dörren, jag försöker ge min förklaring till det mesta här och det är inte fel det heller, kanske glädjer det någon.

Nu ska jag nog försöka sova

Så godnatt till alla er läsare, erat engagemang styrker mig så hoppas att jag lyckas ge er något tillbaka :-)


Mot landgång till Göteborg 2015

I will always love you!!!