I fjorton år har jag ständigt vaknat med ångest och känt att jag inte duger till någonting, bara en enkel sak som att någon bad mig att städa eller diska gav mig känslan av att bara vilja gråta, om det var på en arbetsplats eller hemma hos någon. Det beror nog mycket på att inte ha något självförtroende och svag självkänsla i allt som man ska ta sig till. Det är faktiskt väldigt jobbigt att vilja mycket men inte ta sig i mål på en arbetsplats eller i det privata livet, att be om hjälp i skolan var inte heller att tänka på eftersom jag skämdes över att inte kunna själv, den enda gång som jag egentligen kände att jag dög på var när jag spelade fotboll, där var det bara att spela med passion och inställningen av att bli bäst och tillsammans med sina lagkamrater gå mot samma mål. Sen depressionen och ångesten kom in i mitt liv så har jag känt mig handikappad, det var en glädje då jag bara kunde ligga i sängen och gråta och inte behöva göra någonting alls, det tog liksom bort allt ansvar och tankarna fick fara fritt. Att ha ångest tar en enorm energi och gör att man inte orkar med andra saker, sen lägger man på även det att man inte kan jobba eller träffa vänner, då blir det tungt att vilja eller orka leva. Kvällar av dålig sömn har också gjort att jag tappade mycket av den normala dygnsrytmen och hungern, maten som jag åt smakade ingenting när jag satt ensam i mitt vardagsrum och kände sorg och tomheten. Jag har många år varit arg, ledsen och besviken på mig själv eftersom jag tappade min fotbollskarriär så tidigt, fotbollen var en så stor del av det possitiva i mitt liv. Som barn så hade jag ingen förebild från början eftersom pappa inte var mycket till sådant men sedan så blev min fantastiska morfar det istället, det var hos honom som jag hitta glädjen och motivationen med fotbollen, han var inte så förtjust i sporten visserligen men han brydde sig om när vi i laget vann matcher och cuper. Alla somrar och vintrar som jag spenderat i deras hus i Krånge är minnen som glädjer mig när jag tänker tillbaka på barndomen och även tonåren, jag fick hjälpa till med att hugga ved, skotta snö, bygga snökojjor, spela spel och en massa andra roliga saker, en sommar så for mormor, morfar, jag och min bror iväg och fiskade vid en sjö och solen sken och allt kändes som det ska kännas inombords. Jag minns att jag en gång skrev ett brev till en tjej som jag tyckte var vackrast på jorden, det var någon slags förklaring om att jag ville ha henne tillbaka, jag var nog fjorton eller femton år då. När jag var på arbetsförmedlingen som tjugoåring och skulle på något möte med en förmedlare där så blev jag ganska överkörd, att ha ångest och depression i ett sådant läge är inte bra därför att man orkar inte strida för sin sak, jag gillade visserligen den förmedlare som jag hade då och det slutade med att jag under flera år fick praktisera och gå en massa kurser, det lärde mig en del men gav inte mycket i längden eftersom jag inte hade någon utbildning. Sedan gick det några år då jag självmedicinerade mig genom att dricka alkohol för att få domna bort, jag stod helt enkelt inte ut med ångesten som fräste inom mig, det var så oerhört dumt egentligen för det gav bara mer ångest dagen efter. Jag hade och har fortfarande en stark längtan efter att få komma bort från Sundsvall för gott, jag har inga känslor kvar för staden som gett mig allt detta mörker, den påminner bara om allt som gick fel och kommer i längden att bli mitt bortfall. En storstad passar mig bättre eftersom den ger mig anonymitet och en känsla av att kunna andas riktigt samt en chans att få vara glad och lyckas. En dag för några månader sedan satt jag på bussen på väg att fara till skolan, efter halva vägen så började jag bli yr och kallsvettades och kände en smärta i bröstet, jag kände också en känsla av att vilja svimma och allt jag såg blev vitt, jag minns hur jag tänkte att nu är det över, nu lägger kroppen av efter alla dessa år av sorg och ångest och depression.


Får inte ut mer ikväll men kanske om någon dag eller två

godnatt alla där ute


Hörs igen!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har sedan slutet av tonårstiden burit på en inre stress på grund av hur samhället är format och att det ska gå i ett rejält tempo med allting och det passar egentligen inte in med tanke på hur jag är som person. Jag har ju en form av Autism som f...

Jag står på klippan, jag känner vinden i håret och jag tittar ner på havet, ett kliv och sedan är det över. Ett kliv sedan får jag frid och lycka. Det är så otroligt jobbigt att leva i ett samhälle med högt tempo och fokus på att tjäna pengar för att...

När jag vaknade morse så föll snön utanför fönstret igen, jag är less på vinter och snö och kommer flytta till varmare breddgrader i framtiden. Att bo i Sverige som styrs av inkompetenta politiker är inte så stimulerande för mig, allt dom gör blir sk...

Jag tänker ofta på vad som händer på andra sidan lyser alltid solen där, är det alltid ljust och varmt och träffar man dom, dom som fick gå vidare dom som man höll så kär   Jag vinkar upp mot stjärnorna ser ni att det är jag? känner n...

Jag vaknade upp idag och insåg att Sverige och världen inte är som den borde vara, de mörka krafter som länge varit dolda börjar mer och mer ta över och vill få oss att känna rädsla bara genom att kliva utanför dörren, det känns inte som att vi männi...