Alla inlägg den 17 oktober 2014

Av Tobias Bergqvist - 17 oktober 2014 00:15

Jag hörde bara en dörr som öppnades och jag kände hur skärselden inom mig började falna, jag sa att jag aldrig älskat dig men det var fel och mörkret knackade på och frös ner mig till is. Jag gjorde mig redo för att ta mig till skolans disco en fredagkväll men jag hade inte så stora förhoppningar på att bli sedd, det var de ju bara du som gjorde innan jag förstörde allt med min dysterhet och försvann in i skuggorna, jag vart mest sittandes på en stol tittandes på de andra som dansade och hade roligt. Många tankar hade jag som bara snurrade runt i huvudet på mig, jag kände hur jag tappade fotfästet och kontrollen över livet. Det var inte det att jag inte var snygg, för det var jag, utan det blir så tokigt med allt när man inte känner sig själv. Jag kunde aldrig köpa de dyra och de senaste modekläderna utan köpte det som passade mig i smaken, det var för mig inte så viktigt med hur man såg ut. Jag hade ju fotbollen och skulle visa alla att här ser ni en som är usel i skolan men en jävel på att spela boll, sedan tog depressionen över där med så jag försvann bort även från idrotten. Jag minns att jag mötte dig på trottoaren en dag och jag blev så glad, jag laddade för att säga hej och för att fråga om jag fick förklara allt, men istället försvann blicken ner i backen och hjärtat grät så över förlusten av även dig. Varje dag då jag gick till skolan hade jag en klump i magen och varje dag jag skulle gå hem från skolan hade jag en klump i magen, jag visste ju att många tyckte det var roande att klanka ner på mig bara för att jag hade något dom saknade, fast tyvärr fick jag aldrig reda på vad det var, sedan visste jag ju hur min relation till pappa var hemma och hur kärlekslivet inom mig var. Varje gång som jag gjorde något i slöjden som jag tänkte ge till honom så tog han inte emot det på det sätt som jag väntade mig, men jag gav inte upp utan fortsatte med samma rutin i flera månader för att få honom att ta emot mina saker, sedan gav jag upp och tänkte va fan är det här, jag är din son men du behandlar mig som om jag inte finns eller är till glädje för dig. Jag satt inne på mitt rum mer och mer och grät över hur allt bara blev värre och värre, jag kunde inte andas tillslut så jag började skriva och rita ner allt mörker på papper, det vart inte så snyggt kanske men det var lättare att andas iallafall. De dagar som mamma och alla andra trodde att jag gick i skolan så var jag egentligen nere på stan och gick omkring med min musik i öronen och stängde ute världen, första gången som jag blev bekant med dödslängtan var jag 14-år. Jag skolkade och började använda en stil av mig själv som inte var jag och heller ingen roll som jag trivdes med, men mår man dåligt som tonåring och tycker att livet inte spelar någon roll så är det svårt att bry sig. De ända gånger som jag inte var dyster var ju de tillfällen som jag var hos mormor och morfar, för där kunde jag vara jag och fick och gav kärlek. Jag sa aldrig till dom eller mina föräldrar hur det låg till eftersom jag skämdes över att inte vara normal, jag var ibland så frustrerad att jag trodde kroppen skulle gå av. Jag har alltid kämpat för att laga hålet i hjärtat som man får då den man älskar inte vill veta av en mera, det har tagit många år men nu så är det dags att fylla hjärtat med någon annan för nu har jag hittat mer vem jag är och är starkare. Jag hade en sån galen social fobi med då jag var yngre, att vänta på bussen fick mig att kallsvettas och gav känslan av att bara vilja springa iväg långt bort från busshållsplatsen, vad som var felet var att det kändes som att alla tittade ut mig och pekade och sa till varandra, titta där kommer ju nollan. Jag hade samma problem när det skulle ringas till någon, jag klarade knappt av att slå det nummer personen hade innan jag la på luren, jag inbillade mig att personen på andra sidan luren skulle skälla ut mig och fråga varför jag stör, för att nämna några. Men som sagt skrivandet och KBT-Terapin har hjälpt mig mycket så snart bor jag i Göteborg eller utomlands och tar min revansch på livet. Men de största förlusterna i livet som har påverkat mig är ungdomskärleken, mormor & morfar samt fotbollen



Kanske skriver jag vidare min historia någon annan dag för det finns mer om någon vill höra den

sov gott alla där ute och våga be om hjälp om ni mår dåligt, det ska ingen behöva göra.

Jag tror på er om ingen annan gör det!!!

Fridens

Presentation


Hej Tobias heter jag, är 30 år och jag bloggar om livet som deprimerad och lite annat.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards