Alla har vi säkert mötts av beskedet av att en nära anhörig eller vän fått diagnosen cancer, det är ett sånt där besked som vänder upp och ner på hela ens vardag för att det är så overkligt, när jag förlorade mormor och morfar så tror jag faktiskt att 10% av mig på något sätt dog även om det bara var mormor som fick den där förbannade sjukdomen, det är strax efter att en sådan bomb smäller som alla frågor och klandrandet på sig själv verkligen visar sig, man tycker inte synd om de som drabbas av vidrig cancer utan man LIDER med de personerna och deras anhöriga oavsett om man känner dem eller inte, jag gör det iallafall och jag hatar verkligen cancer. Det som är mest orättvist i den sjukdomen är att det alltid är dom snällaste och godhjärtade människorna som drabbas, ur min synvinkel. Man borde kunna ta cancern och stänga in den i en burk och försegla locket så det aldrig kan ta sig ut i en människas kropp och sabotera liv. En annan ohälsa som jag ogillar är den psykiska ohälsan som också många drabbas av, min snart 15-åriga kamp mot överlevnad från en djup depression med ångest och tendenser av social fobi är inte heller en enkel match men den känns rätt futtig i jämförelse med cancer och i mina ögon är de som drabbas av cancer de stora hjältarna, för trots att de lider inombords så håller det skenet uppe mot sina anhöriga och det är så fantastiskt stort och vackert. Jag satt på bussen idag på väg hem och kände något form av hopp om livet, jag tänkte att jag skulle ta min ångest, knyta fast den i ett rep och hänga upp den i taket och börja attackera istället för att själv ätas och det är tur att jag har vänner som faktiskt bryr sig om mig även fast jag är så oerhört dålig på att hålla kontakten, ångesten och depressionen spänner fast mig i ett synfält som gör att jag förblindas av vad jag har, hörde en gång av en person att jag var stark som orkar med vardagen i det mörkret som DENNA sjukdom ger, men jag tycker att det är mina vänner och anhöriga som är de starka för det kan inte vara lätt att vara i en omkrets av en person som mer är negativ än levnadsglad och positiv. Visst känner jag att jag börjar tappa kontrollen då och då över depressionen, det skrämmer mig enormt mycket därför att det är då man börjar känna att depressionen kommer vinna kampen precis som cancern, att ha ont i själen eller ha cancer är den tuffaste fajten en människa har att lyckas besegra, och det skönaste är att bara få ha en axel att luta sig mot eller att få ha någon som faktiskt tar emot ens tårar när man gråter ut för att lätta på trycket som man bär på sina axlar. Jag vet att jag förlorat 15 år av mitt liv och att det inte är något jag kan göra åt annat än att fortsätta att fajtas med min inre demon som plågar mig på samma sätt som cancern gör för många andra, nu vill jag bli kär och börja leva i samhället igen och skapa 15 nya år att känna lyckan av, men det svåra är att hitta någon som kan acceptera att jag är jag och just nu inte är den glada kärleksfulla killen varje dag, men även fast jag är deprimerad så betyder det inte att en kvinnas kärlek skulle göra mig sämre, snarare tvärtom för det ger en trygghet att ha en famn att somna i då ångesten kommer.



Till alla er som lider och har det svårt där ute säger jag bara: KÄMPA.
Ingen ska behöva dö i förtid av cancer, självmord eller genom olycka.


Alla ska vi samma väg vandra men inte förrens vi är riktigt gamla och har levt livet klart!!!

FUCK CANCER