Nu har jag tAKIDA i stereon och träningskläderna på mig för nu ska de tränas så svetten rinner, jag har huvudet fyllt med så mycket tankar på vad livet kan ge eller inte kan ge så måste neutralisera dem litegrann. Nu har jag haft lite sämre dagar med ångest och allmän nedstämdhet så förhoppningsvis så kommer det att kännas lite bättre snart igen. Igår slog det mig hur illa läget för en deprimerad faktiskt är beroende på hur svag man är i sig själv, det svåraste är när man kommer i klorna på alla dessa myndigheter som bara älskar situationerna när de kan straffa deprimerade människor till förfall, klarar man inte alla de svåra krav som ställs så är man rökt utan hänsyn till sin hälsa, det är kanske svårt att tro för utomstående men det är sant. Jag söker ständigt svaret på vad meningen med livet är men jag tror inte att jag kommer att hitta de rätta svaren för jag känner mig inte levande i denna stund, jag trivs bäst i skuggan av alla andra, där jag inte syns eller tar plats i onödan och jag vet att det är väldigt dumt egentligen men jag är rädd för vad det sociala livet kan ge men med lite träning så kanske jag kan släppa på rädslan för att bli sårad igen.

Ska avsluta med en dikt jag skrev igår

Bit för bit, faller vi isär, inombords

Vi tappar fasaden, den vi byggt upp, under så lång tid

Dom man älskat är inte längre kvar

Man tittar bara på kort som tappat motiv

Tårar faller, raseriet bubblar och rummet känns för trångt

Alla slåss vi mot våra inre demoner

Men någonstans passar vi in, någonstans släpps inte mörkret in

Där blöder inga hjärtan, där finns inga farliga spel

Där går det att andas, där går det att leva