Ja här är jag mitt i livet men ändå ingenstans tycker jag, jag är deppig idag och vill inget göra annat än sova bort dagen för det är jobbigt att vara deprimerad ska jag säga, det finns så få människor som förstår hur det verkligen är, så få som kan och vill förstå mig. Jag känner att depressionen och mörkret kommer att ta mig en dag för utan döden för jag aldrig ro i min själ, det går att leva med depression och ångest men det är väldigt svårt och kräver mycket styrka och vilja då utanförskapet i samhället är brutalt. Jag har lärt mig att människor ser ner på såna som mig, därför att depression är något skamligt och overkligt. Det som jag tycker börjar bli jobbigast just nu är dessa ständiga tankar på döden, viljan att leva är mindre än den att vilja dö och samtidigt känner jag mig så väldigt ensam. Jodå jag får hjälp av proffs men dom kan inte helt bota denna ohälsa tyvärr för när kroppen inte bryr sig längre så är det svårt även för mitt inre att göra det. Jag drömmer om att sluta vara rädd för livet, jag drömmer om ett helt vanligt liv som musiker och skådespelare därför att det är det som jag älskar mest, jag önskar också att folk börjar våga prata med mig precis som vanligt och accepterar att jag inte har samma hunger på livet som dom just nu och kanske aldrig heller får det. Tar jag mig ifrån staden som gör mig illa så kan mycket bli bättre därför att jag då faller in i anonymiteten och får kanske möta kärlek igen.

Jag väntar på dig
Kom till mig

Fridens