Jag sitter här mitt i livet och funderar på vissa inre känslor som jag bär på, jag vet inte om man kanske ska kalla det för drömmar egentligen för det är mer som en längtan efter friheten. Jag känner att jag har tappat kontrollen över mig själv på vissa plan, jag går runt i dessa kvarter och låtsas vara något som jag inte är. Jag har svårt att riktigt fungera bland andra människor och känner mig mer egoistisk än jag tidigare varit, fast det är svårt att fungera när man har tanken och känslan av att "vad spelar det för roll, jag ska ju ändå dö" i huvudet hela dagarna och kvällarna. En sak som vore häftigt är att få fara iväg och arbeta i ett annat land ett par år så man kan hitta tillbaka till sig själv igen och finna glädjen med livet, jag har ett hål inom mig som måste fyllas med någonting annat än tomhet, frustration, ilska med mera. Jag har mycket saker som jag måste träna på för att kunna känna mig mer vuxen än vad jag kanske utger mig för att vara i många situationer, det svåraste är att slå sig fram i livet när man har den sjukdom som jag har eftersom den sänker ens självförtroende och självbild till botten. Av 10 beslut som jag ska fatta under en vecka så blir 8 av dem fel på grund av att jag som sagt inte orkar tänka framåt så ofta, ja ni fattar säkert och sedan kommer ångesten frätande efteråt. När jag gick på stan idag så kände jag mig främmande för alla människor som cirkulerade runt där bland gator och torg, jag har inget större intresse av att hälsa på de människorna heller eftersom jag inte känner dem. Jag har många plågoandar att tampas med dagligen så jag kan ha svårt att se det fina som mina medmänniskor gör mot mig utan att de får något tillbaka. Men jag är så klar och färdig med kärlek och allt annat i Sundsvall, jag väntar bara på att mitt tåg ska vara redo för avgång och ta mig till den plats och det liv som jag drömmer om, på det sättet kan jag överleva mig själv och bli en bättre människa med tiden. Det sägs att alla har fiender som man måste akta sig för men det stämmer inte för att den värsta fienden som jag har, är jag själv. Jag känner mig så nöjd över att jag har besegrat de mest aggressiva demonerna här och lagt det bakom mig, nu är det som sagt bara att vänta på rätt tillfälle att ta mig härifrån och börja stigningen mot det bättre och fina, visst jag kommer få leva med ångest och depression tills den sista dagen är kommen men den blir lättare att hantera lång härifrån

Luften är så mycket renare utanför din gräns, jag vill inte vara en del av din befolkning

känslan när jag far blir lika varje gång, läpparna ler och själen sjunger

ni som vill vara med mig ändå, välkommen syster och bror