Här sitter jag i en värld som inte är som er normala människors med en tro på livet, ni är de unika människorna i denna krigshärjade värld som sakta faller samman land för land, jag vet att så många utav er människor skiter i min sjukdom som tär på min kropp, det är en gammal sed som spökar där om att man inte kan lida av en psykisk sjukdom som depression utan att läggas i det fack som ingen ser eller vill veta av, jag har tagit stryk av samhället på grund av den och anklagat mig själv så många år på grund av att jag ansett att det är mitt eget fel att jag föddes med denna skit, jag vill kunna känna tro och kärlek men ni ska veta hur svårt det verkligen är att känna saker när man inte lever i den kropp man fick när man föddes, jag vet att ni skrattar eller bagatelliserar det jag skriver nu men jag kan trösta er med att jag knappast kommer att leva över min 30 åriga dag för jag har slutat att kämpa nu och lever bara på andras bekostnad och kommer aldrig att få en chans att komma hem till Göteborg igen, jag har insett att mitt liv är kört och att det aldrig kan bli meningsfullt för mig utan allt kommer bara styras av min inre själ som redan är så trasig att det inte ens är värt att försöka att laga felen, det som känns mest bortkastat är att jag är vacker till mitt utseende utan att kunna ta vara på det, men som sagt det spelar ingen roll längre i den värld som jag redan förlorat, jag har stått ut med min inre ångest i princip hela mitt liv och försökt att få harmoni så tycker inte ni mina kära att det är dags för mig att få lite ro? Jag har förlorat min största kärlek i livet på grund av min inre demon och inte många som törs stanna kvar på grund av den, men detta samhälle är för tufft för mig att leva i, det finns så många jag verkligen vill slå på käften och samtidigt byta liv med så allt kan gå enkelt till. Ibland kan jag se mitt öde som en gåva på grund av att jag har orkat hålla ut i snart 20 år men sedan så sänks den av att jag inte lyckats uträtta några stordåd här på jorden. Jag vet att jag aldrig kommer att bli en pappa och man till någon kvinna i detta liv men jag kan tänka tillbaka på att jag var en jävligt bra fotbollsspelare i det lag där jag vann som mest med guld och priser, då brann jag verkligen för mina lagkamrater och för framgången. Där kunde jag visa alla som hatade mig i skolan att jag var något, de kanske tror att jag glömt alla hån och gått vidare men det har jag inte, jag har förlåtit men aldrig glömt och det är skillnad, den största triumfen för mig var när jag på balders som gif spelare gjorde mål mot ifk-sundsvall inför helan årskullen av min egen klass samt paralellklasserna, de höll så klart på ifk bara för att jag spelade i gif men när jag gjorde de målen som jag gjorde så var det som att peka finger inombords och säga: vem avgjorde nudå? Ni buade och jag gjorde mål för mitt lag och lagkamrater även fast ni visste att ni inte hade en chans mot oss i gif iallafall. Men den största grejen i mitt liv som levande kommer alltid vara aros-cupen i västerås där vi i gif kom 3:a eftersom vi fick spela på en leråker till plan i semin mot ett finskt lag som vi hade slagit på en gräs eller konstgräsplan, fråga ejje om det så kommer ni att tro mig. Hade det inte varit för den leråkern så hade vi vunnit hela turneringen, det är jag säker på.

Nä nu ska jag lägga mig i lugn och ro och vänta på mer vm-matcher.

Min tid är snart kommen iallafall så

Ta hand om varandra och var inte ovänner, livet är för kort för det

Ömma kramar från pojken som försökte finnas