Det fanns en tid då jag faktiskt hinkade i mig alkohol varje helg och många vardagar bara för att dränka min sorg, dränka min ömklighet och fara in i ett tillstånd då man inte behöver tänka eller känna och ofta tog jag några glas för mycket innan jag skulle fara till en fest någonstans eftersom jag vart mer trygg och avslappnad i mig själv då. Nätterna är svårast för då ser jag upp på stjärnorna och ser den pojke som försvann, den pojke som försökte att bli en man fast oddsen var emot redan från början. Det här med känslor är en konstig sak och oftast blir det stelt och dörren stängs, men nu ser jag inte tillbaka på det som inte varit bra på det sätt som fräter sönder hjärta, själ och vilja. Tidigare var jag ett monster som bara skadade mig själv utan att se att även andra for illa av mitt sätt att inte vilja leva och jag hatade att ställa mig för att vänta på att stiga på bussen för att det kändes som att alla stirrade ut mig och hånade, fråga om hjälp på en affär var lika svårt och jag sprang i väg utan att handla, när någon expedit kom fram så visade jag att jag inte behövde hjälp av rädsla för att någon annan skulle se vad jag handlade eller tittade på. Jag sa en gång till en kvinna: Låt mig älska dig till månen och tillbaka och hur det slutade behöver jag inte gå in på längre för det spelar inte någon roll nu ändå, jag har kommit över det. Nu har jag börjat spela fotboll igen och jag älskar det, det är en enorm uppförsbacke att få tillbaka flåset men slitet på vägen dit är grymt och samtidigt något som jag kommer känna stolthet över, gamla högerbacken berkka känner vittring på fotbollen igen. Jag lyfte på smlibandet tidigare i veckan då jag fick höra att jag är en stark person som orkar leva fast jag är så djupt deprimerad och har mina självmordstankar i skallen varje dag och kväll, det har jag aldrig tänkt på tidigare men jag ser det ju som att det är mina vänner som är dom starka som orkar med mig.

I mitt huvud ser jag ett liv som artist, pappa, god make och vän, fast det känns ändå rätt fånigt att se det för när man en gång har tappat sin tvillingsjäl så är det ack svårt att finna kärlek på riktigt igen och artisteriet kan jag inte göra själv för det inte är lika roligt, haha ja det finns många bilder i min skalle som jag ännu inte kan tyda men med tiden så kan jag kanske göra det. Min tro på mänskligheten och samhället kommer det dock ta evigheter innan jag börjar tro på igen, politikerna har sabbat allt det med sin skit och arbetsmarknaden står i vägen för mig vad gäller karriär och kärlek eftersom jag inte släpps in hur mycket jag än knackar. En kvinna vill inte ha en man som inte har ett arbete oavsett hur snygg han är, så är det bara.

Jag är faktiskt snygg och nagganade go!!!!