Jag känner mig förkastad när vinden blåser genom mitt hår, jag vandrar med tomhet omkring i cirklar där ingenting är mål eller ens har någon form. Jag känner en man med sorg i sin själ, så stor att han har slutat upp med att leva för att istället försöka överleva dag för dag, varje kväll och natt är den värsta för honom därför att det är då som han ligger sömnlös och gråter över att inte kunna vara normal som alla de andra människorna som han träffar. Han ser inte meningen med att kliva upp på morgonen och fånga dagen längre men han gör det trots allt ändå ibland, han tänker ständigt på döden och han ser den som sin närmsta vän i en stad där allt går i mörker. Han vet inte längre vad han ska göra, han känner sig så förvirrad men ändå säker på sin sak med det att hans liv är över, han har fått känna på hur det är att älska någon annan och har haft mycket glädje med personer han ser som vänner, men han ångrar hur han har agerat i så mycket och han har tappat tråden i allt sökande efter sig själv, folk tror han är galen fast att han innerst inne är en helt underbar person med ett stort hjärta för kärlek. Han drömmer precis som jag om det stora ljuva livet men vet att det aldrig kommer bli verklighet för att hans inre är för trasigt för att någonsin bli helt igen, han springer runt och leker tafatt med sin själ för det är ingen som märker honom. När han tappade sina idoler och stöttepelare var det som att marken gick sönder, som att hela världen stannade upp för att aldrig mer bli normal igen, den förlusten var som att någon stack en dolk rakt genom de hjärta som redan var så naggat i kanten för andra saker, att han slutade att le. Kontakten med andra blir mindre och mindre för han vill inte att någon ska se när han gråter, han har slutat bry sig om sitt yttre för det är ingen kvinna som orkar med eller vill ha honom ändå och han går inte in i fasen att bli kär igen för att minimera risken att få nobben innan han ens öppnat munnen för att säga något och han har glömt bort hur det är att älska dessutom. Det konstigaste är att de veckor då han är glad och kan kontrollera sin ångest så tycker alla om honom och ser den person han vill vara jämnt men kvinnorna gillar det inte därför att de inte vill ha honom ändå, han skadar aldrig andra än sig själv för att det är hans kamp och ingen annan ska bli drabbad av den och kanske får han en acceptans och respekt med tiden men då är det kanske redan försent med allt. 

Konstpaus!!!

Ställer mig i ett hörn och skriker allt jag har, höjer volymen på stereon och bara hoppar runt som i trans, det är något ljud som låter svagt utanför fönstret men som försvinner i vinden, en lögn och jag faller tungt. Jag ligger på en strand och undrar hur det är att vara sann, jag försöker att passa in, jag försöker att inte vara någons belastning när jag ber om din hand, allt jag har är nuet och tårar vill aldrig sluta falla, jag känner mig hjälplös när jag springer, jag springer långt, jag springer ensam för man kan bara älska en enda person på riktigt genom hela livet, när den personen är borta är det svårt att hitta tillbaka till något annat, det blir aldrig samma sak. Tittar mig i spegeln och ser hur elden flammar, ser hur lien flyger som en örn mot sitt byte. Förneka inte den du älskar i livet, livet ska vara fint och vackert på samma gång, jag är vinden ni känner när ni har det svårt, jag försöker hjälpa på håll...... Nu går jag ut i natten och vakar över livet, jag vakar över dom jag tycker förtjänar det för jag är trots allt ingen ond varelse som går här på jorden som DOM förstör!!!!