Ja här sitter jag och inser hur bra Engelsk fotboll är jämfört med hur den är i lilla landet Sverige, det är mer tryck på läktarna och en helt annan anspänning när det är matchdag då man går man ur huse för att stötta sitt lag. Nu är ju så klart Sverige ett litet land i jämförelse men jag kan ändå inte komma ifrån att sport här är mer och mer ointressant eftersom det aldrig kommer att bli några Europeiska framgångar för något svenskt lag och jag längtar så mycket efter att kunna fara till England och se mitt favorit lag spela för att känna på en riktig fotbollskultur och få den där gåshuden som jag saknar här. Det finns mycket som jag längtar efter och jag vet att man måste tro för att det ska bli verklighet och det gör jag visserligen men mycket känns samtidigt verkligen så långt bort, det samhälle som jag lever i är inte alls vad jag hade väntat mig då jag var liten utan jag har verkligen fått kämpa från grunden för att ta mig fram och jag är tveksam till om det är värt att skaffa familj då mina barns framtid inte ser ljus ut med allt som vi saboterar i nuet, det är inte bra för sin egen hälsa när man blir utan arbete i Sverige för då ställs det krav som i regel är helt orimliga plus att man måste tänka månad för månad hur man ska få sina pengar att räcka, om man ens får några. Jag har legat sömnlös många nätter av mitt liv och tänkt och undrat över när livet ska vända på jobbfronten men inte kommit fram till så många svar, jag vet ju att jag är som jag är ibland och inte har så fin utbildning som borgarsamhället kräver men snart så har jag förhoppningsvis en utbildning att visa upp men jag tror inte att det kommer hjälpa så mycket här iallafall, ett människoliv handlar om att man ska äta, jobba, sova och sedan dö tills man blir gammal och bortglömd av samhället och gör man inte det på grund av vilken anledning som helst så ser människor ner på en, så är det bara. Det är bara i sina vänners och sin egna familjs ögon som man duger en sådan gång, så nej hälsan i samhället är inte bra enligt mig och många lider i det tysta därför att det är för skamligt att säga att man är deprimerad eller har ont i sin kropp, jag är inte rädd för att ta i på ett arbete men jag ska trivas med lokalen och de personer som jag jobbar runt för att det ska bli meningsfullt att gå till ett arbete varje dag och jag har svårt för folk som inte kan säga rakt ut att man inte accepterar att jag är deprimerad och har dålig självkänsla emellanåt, istället snackar man med varandra och inget säger till mig. Lär man känna mig och jag trivs och känner harmoni med omgivningen så är jag en bra person med hög lojalitet och en massa annat som man ska ha. Nu ska jag drömma att jag ligger på en gräsmatta med solen som lyser från himlen och hur vinden blåser en liten bris över mig för tittar man mot horisonten så kan man se något vackert för nu ser jag mannen jag hoppas på att bli och ska sluta leva på nostalgi.