Vad spelar känslor för roll? Det slutar iallafall aldrig som man vill eller tänkt sig för en sån som jag. Rösten i mitt huvud som vill att jag försvinner är det ingen som tror på att jag har, för att det luktar skam och är något som inte finns för de normala. Jag har svårt att öppna mig för andra på grund av att jag inte tror ni skulle förstå, jag har i hela mitt liv haft en dålig självkänsla och misslyckats med sådant som jag velat lyckas med och fallit men kommit igen för att jag har en oerhörd vilja när det gäller sådant som är viktigt för mig. De sakerna blir mindre och mindre men han i huvudet kommer aldrig att vinna över mig, visst är det svårt att anpassa sig till samhället för mig eftersom jag har perioder då jag inte fungerar och blir blyg som ett barn, men det är samtidigt då som man ser vilka som  verkligen bryr sig och inte. Det sägs att det finns någon för alla men det stämmer inte, för att det finns ingen för mig eftersom jag är oberörbar, förkastad och förnekad av kvinnor. Jag ska hålla inne med känslor så att det tar minst skada i själen för vill man inte ha mig som jag är och ge mig en chans utan bara ser alla felen och bristerna så får det va, plus att jag slipper ångesten efter att ha tagit kontakt med någon, ingen ska få chansen att bräda mig och tycka att jag är onormal igen. Jag säger ofta saker som tolkas fel för att jag inte är van vid att vara utanför min egna inre borg och jag har mycket kvar att jobba med i det nya liv som jag har tillsammans med dom som accepterar mig för den jag är. Bilden som jag skapar av mig själv som alla ser är helt fel egentligen men när man slutat att bry sig så spelar det ju ingen roll heller vilken bild man får av mig.

Ska även passa på att be om ursäkt till alla er kvinnor som jag varit intresserad av för att jag förpestade era liv en kort stund och även till er övriga människoliv som jag förpestat.

Nu ska jag laga lite käk innan jag spelar gitarr. 

Fridens