Jag sitter här idag och minns hur det var när man var liten och spelade fotboll, jag minns hur kul jag tyckte att det var och vilken passion och inställning jag hade. Efter sista träningen för veckan så var det laguttagning för helgens match, tränarna satt inne i omklädningsrummet och pratade med oss om matchen och sa vilka som var uttagna. Jag tyckte inte jag var dålig och vart alltid uttagen som högerback eller ibland mittback, jag gav alltid allt för laget därför att jag är en lagspelare som aldrig ser mig själv som större än laget. Ska jag passa in i ett lag så ska de vara en bra harmoni och vara samma förutsättningar för alla som det var då, det ska vara proffisionellt, inget daltande med dom som tror dom är bättre än alla andra. En annan bra sak var att alla som kom på träningarna fick chansen att spela, det var ingen som såg sig som en större stjärna än någon annan och sket i vissa träningar som sagt. Under de senaste åren som jag försökt mig på att idrotta igen så har jag saknat passion och glöd och bara agerat som en diva samt haft dåligt självförtroende visserligen och bär på en massa extra kilon men nu känner jag passion för fotboll och Innebandyn igen, det ger mig en kick att få utmana andra men jag har som sagt inte rätt fysik istället så gör ingen rättvisa av att spela det längre. Spelet sitter där i bakhuvudet så klart och jag har inte varit rättvis i många lag de senaste åren utan tagit ut min frustration på medspelare men de är en annan sak när jag känner att ett lag inte blir seriöst för då blir inte jag det heller. Jag som är lite äldre ska ju använda min erfarenhet och göra det till något positivt för yngre spelare i laget, inte fara runt och gnälla. Jag har haft 3 bra tränare i min karriär och det är efter deras filosofi som jag är upplärd och tar efter därför att det är en sådan spelartyp som jag är helt enkelt tillsammans med vinnarskallen i mig, inget är värre än att förlora men alla är vi olika i hur länge förlusten sitter i. Ingen motståndare är oövervinnlig brukar vara mitt motto för det gäller bara att hitta svagheten så har man vunnit.

Idag ringde jag min pappa för att önska honom en god jul för att jag kände för det och för att jag saknar far & son relationen, jag vet att han inte varit den bästa pappa man kunnat ha men man har ju bara en pappa i livet, jag har mognat och svalt stoltheten över att vara så matcho och hård så ska ge honom en chans men det kommer ta ett tag innan jag litar på honom men vad gör det. Vissa människor som har sårat mig förlåter jag men inte mer innan jag får något tillbaka av värde. Som sagt passionen och glöden är tillbaka= Jag är en ödmjukare och snällare person nu mot dom som förtjänar det och som betyder något för mig.

Ha det gött och somna aldrig osams med dig själv!!!