Jag skrev mitt brev till mor

jag satt ensam utan förstånd

jag var så ledsen och svag

spriten dämpade min förbannade ömklighet

i en värld jag inte längre kunde se

livet har aldrig varit en enkel sak

jag somnade in och såg min himmel

någonting drog mig tillbaka

lidelse är nåt jag känt av

att älska någon som inte gör det tillbaka

är den tyngsta bördan i ens liv

och den vanligaste i mitt

när jag ser fåglar flyga på himmel så blå

drömmer jag mig bort mot något som jag inte kan nå

min tanke på döden är brutalt hård

känslan av jublet när man lämnar in

är som att vinna VM-GULD för er

att göra misstag är mänskligt

att förlåta är gudomligt

jag har förlåtit alla svek

men ändå sitter jag ensam i kylan

utan en chans mot kärleken

för själv blir jag nog aldrig förlåten

för att jag är jag och handlade fel

istället för att ge mig chansen att rätta till det

ser jag bara ryggar av dom som funnits

ingen förstår en sån som inte älskar livet och lider

brevet har jag ännu kvar