Alla inlägg den 18 december 2013

Av Tobias Bergqvist - 18 december 2013 17:30

Jag föddes den trettonde oktober nitton hundra åttio fyra på Sundsvalls BB och växte upp i staden Sundsvall, i stadsdelen haga med min mamma och pappa och mina två bröder, en äldre och en mindre. Jag växte upp i en stabil och lugn familj till en början och levde ett normalt liv. Fotboll var vad jag spelade denna tid. Min mamma arbetade inom hemtjänsten och gör så ännu idag, pappa var tidningsbud och är städare på sjukhuset idag. Min pappa var inte så aktiv i mitt liv annat än att han skjutsade mig till fotbollsträningar och matcher och cuper men det räckte för mig just då. Jag vill minnas att jag var ett snällt och lyckligt barn under denna tiden av mitt liv men samtidigt mycket blyg, alltså den innan skolan och de tunga tonåren startade. Första åren i skolan gick om jag minns det riktigt, rätt så smärtfritt och jag tyckte det var roligt att vara i skolan fram tills att jag började i sjätteklass för det var då som jag började känna hur svårt det började bli med framförallt matematiken men också med att hitta kompisar att vara med på rasterna. Jag såg mig aldrig som en mobbad elev absolut inte, utan bara lite annorlundare än de andra barnen snarare som verkade ha det så lätt i skolan och som umgicks på raster och efter skolan hemma hos varandra, så var det inte riktigt för mig. Jag hade visserligen en kompis som jag umgicks med utanför skolan då vi denna tid inte gick på samma skola längre men vi hittade på massor av saker, denna kompis har haft stor betydelse för mig och alla de minnen som jag bär med mig från den tiden kommer aldrig att försvinna, berättar mer längre fram. När Sommaren kom med ett efterlängtat lov så ändrades min personlighet ganska mycket. Minns hur jag vaknade upp till ljudet av mammas röst som sa att det var dags att vakna och göra sig klar för skolan innan frukost, hörde hur fåglar skrek utanför fönstret och kände hur solen sken in och värmde min kropp och på vägen till skolan så kände jag hur det kändes som en klump i magen på mig, tankarna bara for runt i huvudet, vad skulle gå fel idag och vad skulle jag komma efter med i alla ämnena?. Samtidigt så började det bli ganska mycket bråk hemma och jag började mer och mer att bråka med min pappa och känna mig innesluten i mig själv på grund av att skolan mer och mer gick dåligt och allt tjafs som var hemma, men somrarna var härliga tider för mig ändå eftersom den oftast spenderades i Krånge hos mormor och morfar i deras hus (det ligger på landet) där slapp man allt som hade med skola och kärleksbekymmer och problemen från pappa hemma att göra. Ena dagen så fick man följa med mormor och morfar till en sjö och fiska med vackert väder och massäck, det var så mysigt att bara kunna sitta där på en sten och se på flötet som guppade med vågorna och solen som värmde kroppen i väntan på att fisken skulle nappa eller att på vintern få hjälpa morfar med att hugga ved inför kommande vintersäsong. Minns att morfar en sommar gjorde en pilbåge och täljde pilar till mig och min storebror och som jag älskade att stå i solen med den och skjuta mot garagetaket för att sedan hämta pilarna och se hur långt man skjutit. När jag var tretton år och skulle börja högsatdiet kände jag samtidigt en starkare känsla av hur någonting kändes fel inom mig,  jag hatade att vara i skolan och kände mig inte hemma i den miljön,  jag var helt enkelt trött på skolan. Jag hade spelat fotboll sedan jag var sex år och drömde ju om att en dag bli ett fotbollsproffs så skolan var inte heller så viktig just då, men den drömmen sprack när mitt inre tog över mer och mer. Jag hade som sagt inte så många vänner i skolan så på fotbollsträningarna och alla de cuper som vi spelade kände jag gemenskapen som fattades i skolan. Med tiden så slutade jag med fotbollen då laget splittrades och jag inte kände samma glädje för fotbollen som innan. Jag började samtidigt ha ännu svårare att hänga med på lektionerna, vilket gjorde att jag vart mer frånvarande från skolan och började hänga i korridoren som det hette. Jag var på en hel del lektioner med min cd-spelare på och satt alltid längst bak för att slippa svara på någon fråga som lärarna ställde, för  jag ville inte skämma ut mig med att svara fel inför hela klassen, som nu dessutom var blandad med nya elever från en annan skola. Det annordnades skoldiscon och förekom dans på gymnastiken ibland och då ville jag helst av allt inte vara med,  jag var aldrig populär hos tjejer så den som fick dansa med mig kände väl ingen direkt glädje men visade det inte riktigt, det är iallafall vad jag tror. Senare när jag dragit från skolan ner på stan eller hem igen så var jag som inne i min egna lilla värld, kände ju att det var något som inte stämde med mitt inre så jag höll mig mest för mig själv inne på mitt rum, det var här som tankarna på självmord började bekanta sig med mig för det kunde hända att jag pluggade flera veckor inför något viktigt prov som skulle komma längre fram och jag hade ju redan bestämt i mitt huvud hur de skulle gå, så efter ett tag så lade jag ner att ens försöka med att plugga och allt jag hade pluggat in inför provet var alltid på provdagen som bortblåst och icke godkänd vart resultatet. Efter ännu ett misslyckat  matteprov gick jag ut i solskenet och kände en liten vindpust komma emot mig och jag funderade på vad som var fel på mig, hur mycket jag än kämpade för att få bra betyg så gick det ju bara åt skogen och inte många ville vara med mig på rasterna heller. Det kändes som att hela livet gick åt helvete för jag kände mig så vilsen och ensam med ett självförtroende som var så långt nere på botten att jag inte trodde jag fanns längre och så fortsatte mina skolår och efter varje nytt sommarlov så skulle man en solig och varm dag tillbaka för ännu en termin med upprop och samling,  jag hatade att höra mitt namn ropas upp inför hela aulan därför att jag tyckte det var lika fult som jag själv och självförtroendet var ju sänkt i botten, minns också hur jag blev svag i benen och alldeles torr i halsen när någon lärare bad mig om att gå till en annan klass och låna något, det var bland det värsta som fanns. När sedan alla andra i klassen pratade om vart de hade varit på semester med sina familjer och alla andra roliga saker de gjort med sina kompisar hemma så hade jag inget direkt spännande att komma med själv, jag menar min familj åkte aldrig utomlands eller gjorde så mycket alls och jag hade ju börjat bli deprimerad utan att jag kunde sätta ord på det då. Jag minns också än idag vad en tjej skrev på mitt skåp när jag gick i åttondeklass, det skulle visa sig vara min stora kärlek i livet fast hon försvann lika fort som hon kom, felet när jag tänker tillbaks på det var nog mitt därför att jag var så osäker på mig själv och för att jag inte var van vid situationen att ha en tjej, jag vågade inte visa känslor helt enkelt som man normalt gör och det tog oerhört hårt på mitt redan sargade självförtroende, jag ville försöka lösa upp knutarna emellan oss men det blev aldrig av tyvärr. Det här var under den tid då jag hade dom värsta självmordstankarna och bara ville dö och inte såg någon framtid alls,  jag vaknade ständigt upp med en ångest som fick hjärtat att gråta. Niondeklass gick jag inte alls i skolan utan hade undervisning i en lägenhet med några andra elever från skolan och där fick jag bra kontakt med Kent, en av dom 4 eller 5 som arbetade där, han fanns där om jag behövde prata eller bara göra något som fick mig att känna mig gladare, han hyrde gymnastiksalen på skolan som jag tillhörde någon dag i veckan så vi kunde spela fotboll bara han och jag, ibland så lärde en annan av de vuxna där mig några ackord på gitarr och jag gick senare också på samtal hos en ungdomspsykolog på bup för att inte sluta mina dagar som femtonåring, kan säga att det var hårt att se mamma gråta där inne i rummet vill jag lova. Dessa samtalsträffar glömmer jag aldrig eftersom min pappa återigen svek mig så hårt dessa gånger då han vägrade att komma med på samtalen och finnas där som en pappa ska göra för sitt barn, han jobbade ju dessutom på sjukhuset där samtalen pågick,  jobbet var alltid viktigare för honom så jag började fundera på vad jag gjort för fel? Var jag inget värt för honom längre då han inte ville samtala med en av psykologerna tillsammans med mamma medans jag satt och samtalade med min egna i ett annat rum, det sveket hatar jag honom för och glömmer aldrig men samtidigt så har vi ju heller inte så stor kontakt längre idag. Sedan gick mitt liv lite i stå fram till jag var tjugo år ungefär men jag mådde lika dåligt som tidigare fast jag pratade bara inte om det med någon och hade via en kompis till min storebror hittat ett band från Halmstad som jag tyckte var riktigt bra och texterna stämde in på mycket, bandet hette Gyllene Tider och gjorde mig intresserad av musik på ett helt annat sätt,  jag drömde om att själv bli musiker och skriva egna sånger precis som frontfiguren Per Gessle, han blev min stora idol och förebild. Det blev lite som en medicin för mig mitt i allt mörker att stå och träna på sångrösten och låtsas vara honom, efter ett tag så köpte jag även en gitarr som jag skulle öva på för att komma närmare min dröm. Ofta hörde jag folk skratta och säga: ”tobbe lägg ner det där för det låter för jävligt och du kommer ändå aldrig att bli musiker eftersom branschen är för tuff och du är ingen talang” men om man inte försöker hur ska man då få veta?. Nu började jag även att ta till alkoholen lite smått för att dämpa min ångest, hade nu passerat tonåren och jag drack inte varje dag eller för att det var gott men då det kändes som jobbigast gjorde jag det för att få en bedövningskänsla. Gymnasiet hade flytit på bra ändå och jag hade fantastiska lärare där när jag läste upp grundskolan som jag tidigare missat, samtidigt som jag var ute på en del praktiker eftersom jag hatade skolan och var trött på den helt enkelt som jag nämnde tidigare, nu hade jag även börjat med att läsa körkortsteori för mitt framtida körkort också och det tog tid att läsa om alla skyltar och regler, träffade här också helt nya vänner som jag senare hängde med trots att jag mådde dåligt inombords. Vid denna tid hade ju också den starka sociala fobin blivit värre, bara att stå och vänta på bussen kunde kännas som en evighet eftersom det kändes som att alla stirrade ut just mig då jag klev på den och dömde mig, att gå i affärer var även det jobbigt. Vet inte hur många fester jag har varit på utan att kunna bete sig som en normal människa,  jag fick alltid panik inför möten med nya människor och drack en del innan jag skulle på festerna för att jag då kände mig mera avslappnad och rolig men försökte faktiskt ibland att passa in utan alkoholen även om jag väldigt många gånger tackade nej till att gå på festerna eller andra sociala tillställningar. Många gånger fick jag höra att ”tobbe du måste sluta att tycka synd om dig själv och bete dig som folk” och det gjorde mig bara ännu mer frustrerad och orkeslös, inombords så grät jag men fick inte ut det till tårar och som jag kände det så fajtades jag med min inre demon som ville trycka ner mig och få mig att älta hur värdelös jag var. Jag lämnade ofta in stryktipset som en hobbygrej under den här tiden med och en lördageftermiddag när jag skulle rätta min rad på radion så hände det som jag bara vågat drömma om,  jag prickade in tretton rätt och jag rättade raden om och om igen för man tror inte att det är sant när det händer och när jag sa det till en kompis så sa han bara ” det tror jag inte på, det får du bevisa” så på måndagen efter gick jag tagen ner till butiken som jag lämnat in raden hos för att hämta ut vinsten och väl där så fick jag en check eftersom vinsten var på ett hundrafyrtiotvåtusen kronor och butiken ger inte ut så stora vinster utan jag fick ta med checken till banken, väl inne på banken så ordnade jag ett sparkonto för en del av pengarna och satte in en del på mitt privata konto för nu hade jag ju pengar till körkortet med och skulle ju bevisa för min kompis att det var sant, så jag mötte upp honom vid bankomaten för att visa honom saldot på mitt konto, pappa vart avundsjuk minns jag och försökte att få en del av pengarna men där sa jag blankt nej för jag menar detta var min vinst och mina pengar. Många av mina dåvarande vänner såg mig nog som en smula annorlunda eller konstig dom med och jag klandrar dem inte för det,  det var nog inte så lätt att förstå mig under denna tid och att förklara allt som fanns inom mig var bara så konstigt och oerhört svårt. Många av dom vänner som jag hade under denna tiden är jag inte längre vänner med idag. Trots alla dessa tankar och depressionen så ville ju jag med tiden också som alla andra i min ålder få ett eget hem att bo i och ett eget jobb att gå till och känna mig behövd, men med min skolbakgrund så var det ju inte alls enkelt att få in foten någonstans så istället så började jag att må ännu sämre och längtade ännu mera efter att få dö, många gånger tänkte jag att nä nu lägger jag mig framför ett tåg så det får mosa mig eller så sticker jag bara iväg utan mat och pengar tills kroppen inte orkar mera, struntade samtidigt i vad jag hade på mig eller hur jag såg ut allmänt ute bland folk på stan eller med släkt och vänner. Innerst inne så kände jag trots allt ändå att jag inte ville dö ännu trots att allt bara var kaos, så här började jag med mitt skrivande och att träna på gymmet som någon slags terapi hos mig själv för att få ut allt jag bar på inom mig och samtidigt försöka hitta min identitet som jag saknade. Jag hittade där under träningen efter ett tag en ny vän som jag regelbundet tränade med sedan, han visade mig samtidigt hur jag bättre skulle göra för att få ut det maximala av min träning. Skrivandet och träningen vart som sagt en viktig del av mitt liv här och jag började känna att det var något som jag faktiskt kunde och efteråt så kände jag mig genast lite gladare, det vart mitt sätt att uttrycka mig och mina känslor på eftersom det var så svårt för mig att prata med någon om hur det kändes inom mig för ingen tycktes ju förstå mig. Minns hur jag hoppades på att få slippa bli förälskad i någon tjej också för att slippa bli olyckligt kär åter igen, men sådana känslor kan man ju inte styra själv över eller påverka. Jag hade ändå tur som inte hamnade i fel umgängeskretsar under den här tiden för på så sätt så höll jag mig borta från droger och kriminalitet, jag har aldrig gillat droger och kommer aldrig att göra det heller. Oftast så var det pappa som åkte och skulle storhandla maten hem och jag minns hur jobbigt det kunde kännas att följa med honom eftersom han oftast skämde ut mig utan att han själv ens verkade förstå det och han köpte alltid mest bara mjölk, någon limpa och halva priset köttfärs och lite mer som jag inte riktigt kommer ihåg eller så handlade han för mer pengar än vad han hade med sig, kylskåpet var sällan väl fyllt och jag klandrar honom egentligen inte heller för det och ibland om jag frågade honom om han kunde köpa en glass eller lite godis till mig så vart han alltid sur och sa fråga mamma och fick jag då en peng till min glass av mamma så vart han surare och jag kunde inte riktigt fatta detta eller varför, köpte pappa mot all förmodan en glass så kom han inte hem med den sort man ville ha utan en som var mycket billigare. Pappa kunde fara med mig och brorsan till ett badställe när det var sommar och varmt också så det var inte bara negativt. Nu till ett av mina minnen med min vän från barndomstiden. Jag kommer ihåg en sommar då jag fick åka ner till min väns familjs sommarstuga som låg en bra bit neråt i landet någon vecka för att koppla av lite grann, det som var jobbigt var min enorma blyghet för att jag visste ju att jag gillar att vara i stugor med närhet till en sjö och skog så det var helt perfekt för mig, där fiskade jag och min vän litegrann och badade och ofta cyklade vi in till Markaryd för att spela lite fotboll på idrottsplatsen där, en helg så åkte vi två ner till Malmö för att hälsa på hans morfar och se på fotboll mellan min väns favorit lag Malmö FF och Helsingborgs IF, en av matcherna så var en viss ung Zlatan Ibrahimovic med och det kändes coolt att man hann se honom live precis innan han senare blev proffs i Ajax. Ett annat roligt minne var från den gången när min vän och jag skulle ut med båten och fiska lite och efter ett tag så minns jag att han frågade om jag ville testa att ro, vilket jag aldrig hade gjort innan och det hela slutade med att den ena hållaren för åran gick sönder så vi fick till slut simma in med båten efter att ha funderat en stund hur vi skulle komma in till land igen. Senare vid tjugofyraårs ålder ungefär så uppsökte jag återigen en psykolog för att få prata av mig och se om det fanns någon medicin man kunde äta för att jag orkade inte mer och ville inte bli beroende av alkoholen och den hjälpte ju bara för stunden,  jag ville bara lämna Sundsvall i ren panik och fly från allt de förflutna som förföljde mig, för i varje gatuhörn så såg jag ju kvinnan som jag älskade men hade förlorat på ett sätt som inte alls vart bra och alla de andra misslyckanden som hade hänt som jag såg det. Det enda tillfälle som jag faktikst i skolan försökte att förklara mig för min stora kärlek var i det brev som jag skrev till henne en gång på mitt rum och det tog ett bra tag innan jag fick modet att leta upp det skåp som hon använde för att ge det till henne men vad hon sedan själv tänkte, kände eller själv ville vet jag faktiskt inte. Visst kan jag ibland sakna att ha en fadersgestalt i mitt liv att kunna gå till när jag har det svårt och behöver just den typen av stöd och trygghet som en pappa kan ge och jag har lovat mig själv att aldrig bli en sådan pappa som min egen var mot mig den dagen som jag själv blir en pappa.Vi hade språk i högstadiet också och jag valde att läsa Franska, vilket var ett jättesvårt språk att lära sig, iallafall för mig men det roligaste med det var att vi som läste franska skulle få åka en vecka till Frankrike för att bo hos olika familjer där, vi hade brevväxlat med elever därifrån och jag blev besviken över att inte få ta emot någon som alla de andra fick göra när de skulle komma hem till oss i Sverige en vecka, det kändes lite skämmigt faktiskt och jag hade hemlängtan vill jag minnas eftersom jag var deprimerad men jag kommer aldrig glömma vistelsen där, vi fick besöka deras skola ena dagen och besökte Paris en hel dag med ett besök i eiffeltornet och ett till notre dam katedralen som var väldigt fin och rätt så stor på insidan,  jag hade tappat ut min plånbok ur fickan med alla pengar i bilen innan vi alla satte oss i bussen så det vart lite panik där från mig och ingen bra start kommer jag ihåg men det löste sig ändå till slut. Min mamma var bra men visst var vi oense ofta och bråkade vi två med därför att jag inte alltid ville säga vart jag skulle gå eller göra varje gång som jag lämnade lägenheten, vilket naturligtvis gjorde henne orolig och hon lät mig inte göra allt som jag ville göra, sådant som andra i min ålder fick göra för sina föräldrar och då menar jag vara ute sent eller köpa dyra saker, för det var ju sådana typiska saker man ofta ville göra som tonåring och det värsta är väl att jag innerst inne förstod att det var bra och när jag tänker på det idag så inser jag hur rätt hon ändå hade för man måste sätta gränser. Jag vet samtidigt att mamma litade på att jag var en förståndig pojke och gjorde det som var rätt. En sak som var både bra och dåligt då jag tävlade var att jag är en dålig förlorare och vill alltid vinna, vad det än gäller och kommer ihåg hur känslan var dagen när man skulle spela seriematch med grabbarna i fotbollslaget, hur jag laddade upp hemma med musik som fick mig att känna den där känslan av att vara oövervinlig och få mig laddad till tusen och stämningen som var i omklädningsrummet var elektrisk precis innan vi kom ut till matchen, det var aldrig storpublik eller så utan mest bara föräldrarna som kollade på men vi var ett framgångsrikt lag som oftast vann våra matcher, men när vi väl förlorade så kokade det inom mig och när jag sedan kom hem efter matchen så analyserade jag min egen insatts på planen i mitt kollegieblock som jag hade liggandes på mitt skrivbord efter att jag fått ur mig ilskan av förlusten, jag ville se hur jag kunde göra för att göra en bättre insatts och bli bättre till nästa match och träning. I skolan så fick man välja mellen träslöjd eller syslöjd och jag hade valt träslöjd, vilket jag tyckte var ganska kul och oftast så tog jag hem allt det som jag gjort på slöjden för att stolt visa upp det som jag gjort och sedan ge det till mamma ibland och pappa ibland, men pappa brydde sig aldrig om det han fått så efter ett par gånger så slutade jag med att ge honom saker eftersom det sårade mig återigen, utan jag gav istället bort det till mamma eller mormor eller morfar för dom uppskattade det som jag hade gjort till dem och blev glada. En dag några år efter gymnasiet när jag var nere på stan och drev och oftast tänkte på den där tjejen som jag så gärna ville reda ut mina känslor för, så stötte jag på en av mina gamla lärare från gymnasietiden och han frågade hur det var med mig och frågade om jag hade hittat något jobb,  jag svarade honom att jag inte hade hittat något jobb varpå han frågade om jag var inskriven på arbetsförmedlingen och jag svarade att ”nej det är jag inte för jag har inget förtroende för dom” så då efter lite övertalning så följde jag med honom in till deras huvudkontor och såg till så att jag fick träffa någon handläggare där,  men de fanns ingen ledig tid direkt utan jag fick hjälp med att skriva in mig där och fick sedan med mig en tid någon vecka efter, måste säga att den handläggare som jag fick träffa då första gången på mötet faktiskt var bra men ändå hård och bestämd, han fråga vad jag hade för utbildning och om jag varit ute på någon praktik tidigare. En dag hemma i lägenheten minns jag att pappa bråkade så starkt att jag kokade inombords av ilska och frustration så jag ställde mig framför honom med en blick som nog inte var så rolig att se och skrek tillbaka, jag försökte få honom att fatta vilken fjant han betedde sig som men han brydde sig inte så det slutade med att jag slog till honom med min innebandyklubba rakt över knävecket, inte för att skada honom utan för att markera att nu räcker det, ingen jävlas med mig ungefär. Sommar och vinterloven kunde ibland kännas extremt långa och plågsamma de gånger som jag var kär i någon tjej på skolan därför att då kunde jag ju inte titta åt hennes håll eller bara vara i närheten av henne även fast jag visste att känslorna aldrig skulle bli besvarade och att jag aldrig var populär hos tjejer i skolan, det påverkade mitt senare umgänge med kvinnor som vuxen. När man som tonåring blir utsatt av andra tonåringar i korridoren mår man inte heller bättre, minns att vissa elever gärna ville göra bort mig inför sig själva och sina andra kompisar och så att alla andra som gick förbi såg det, oftast så visade jag inte att jag brydde mig utåt sett men inombords så tog det hårt och jag tryckte ner mig själv ännu mer, jag vart aldrig knuffad in i skåp eller slagen utan det var mer så att de ville få mig att verka dum och ibland så gick ju även min stora kärlek förbi just då eller några av hennes kompisar och jag ville så gärna slå tillbaka många gånger men visste samtidigt att det var fel, sådant där sätter djupa sår i ens själ för man vill ju inte verka dum inför andra men man vill ju heller inte ge igen med samma medel eftersom det är fel. Jag hade börjat spela innebandy i ett lag några år efter att jag slutat med fotbollen därför att jag saknade att idrotta och ville börja om på nytt med någon annan idrott, det gick bra till en början men efter några säsonger så låste sig allt igen, jag fattade oftast inte vad övningarna gick ut på trots att de egentligen var enkla att lära och kände heller inte att jag riktigt kom in i laget så jag började känna ångest utöver depressionen och frustrationen och fick oftast sitta på bänken, en av mina tränare sa i omklädningsrummet en gång att ”tobbe börja spela och deppa mindre” och det ville jag ju också göra men fick det inte att stämma alls. Jag har haft många praktikplatser som jag varit på i livet och vissa har varit roligare och bättre än andra men det som varit mest jobbigt har ju varit mitt mående, det är inte lätt att armbåga sig fram i samhället när man lider av depression, ångest och social fobi för att man bromsar sig själv så mycket att man inte vågar ta för sig och ta plats och därför att det anses fult att vara deprimerad. Jag spelade som sagt fotboll i Gif Sundsvall och jag var högerback och ibland mittback, jag kommer ihåg den sommaren då vi i laget skulle fara ner till Västerås på cup i fyra dagar så det var till att packa väskan och fara gemensamt med laget i olika bilar







tvåtusensju gick flyttlasset ner till Göteborg för att försöka plugga upp gymnasiekompetensen och jag minns hur lycklig jag var att få komma bort från Sundsvall äntligen för det var ju just det som jag ville men pluggandet gick inte så bra som jag hade hoppats på denna gång heller men jag försökte iallafall och fick träffa helt fantastiska människor där på den folkhögskolan som jag gick på, några vart mycket nära vänner som jag umgicks med. Mitt mående var inte lika illa som tidigare men var heller inte bra, jag var fortfarande den osäkra, lilla vilsna pojke  som tidigare men nu kunde jag ju andas i min nya hemstad och drömma om framtiden lite mer tydligt och tränade än mer på att inte vara så inne i min egna bubbla, jag hade ju vänner kvar i Sundsvall med som jag inte glömde heller även om jag alltid varit dålig på att själv höra av mig på grund av att jag inte ville störa dem



Så kom året tvåtusentio, det år som jag mådde som allra sämst och kände att jag inte hade något kvar att leva för och orken och viljan fanns helt enkelt inte kvar, jag gjorde under detta år en hel del nya misstag som jag inte lyckades hantera på det sätt som jag var van vid så  jag hade bestämt mig för att ta mitt liv helt enkelt. Jag bröt ihop hemma i mammas kök en eftermiddag och bad henne snällt att skjutsa upp mig till psyket eftersom jag inte orkade själv längre och tårarna bara rann medans  jag gömde huvudet innanför tröjan, jag hade gjort bort mig igen med min dåvarande flickvän utan att få ett bra slut,  jag ville inte alls förlora henne egentligen men jag klarade inte av mig själv som sagt och det blev hon och andra lidande för och det beklagar jag djupt, det är ett misstag som  jag tagit lärdom av idag. En sommardag några veckor efter att jag kommit ut från psykvistelsen så kom då dagen då det skulle ske,  jag hade köpt mycket alkohol för denna kväll och hade säkert trettio, fyrtio utskrivna sömntabletter kvar med mig mot den dåliga sömn jag för tillfället hade. Jag drack öl efter öl och grogg efter grogg och kände mig mer och mer ledsen och samtidigt lycklig över att ha bestämt mig så när klockan blivit runt 01:00 ungefär så proppade jag i mig alla dessa tabletter med den sista ölen på en krog mitt inne i stan, sedan minns jag bara att jag vaknade upp på sjukhuset och fattade inte vart jag var någonstans och en läkare kom in i rummet och pratade med mig om vad som hänt, visst vart jag besviken och arg över att jag inte lyckades med självmordsförsöket men efter den gången så bestämde jag mig för att verkligen ge livet en andra chans och gå till botten med min depression

Presentation


Hej Tobias heter jag, är 30 år och jag bloggar om livet som deprimerad och lite annat.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards