Ja här sitter jag mitt i livet och kan bara konstatera att jag har kastat bort 15 år av mitt liv på grund av den dåliga hjälpen jag fick som ung med min depression/socialafobi, det kan så klart ge mig skuldkänslor och en viss bit av bitterhet tillsammans med en så stark ångest att hjärtat ibland känns som det brister och går av. Jag förstår i ärlighetensnamn alla de vänner och andra människor som valt att helt lämna mig utanför sitt egna liv eftersom jag som sagt är som jag är och mår som jag mår i tid o otid, det som blir fel är mitt sätt att uttrycka mig. Mina försök att vara godhjärtat blir lika ofta fel som rätt då jag i tanken gör rätt men formar orden på ett sätt som kan få mig att verka för på eller ointresserad eller kanske också egotrippad, ja det blir som en enda röra helt enkelt. Att säga till någon att jag tycker om denne kan lika mycket ge mig ångest som det kan ge mig glädjen över att ha sagt det och ibland uttrycks det väldigt klumpigt bara som ett exempel. En styrka är att kunna erkänna sina misstag och brister så man kan göra en förändring till det positiva. En annan sak som jag funderar över är att vänner sällan eller aldrig vill komma och besöka mig utan jag får oftast komma dit eller så ses vi inte alls i princip och det sätter ju mina känslor lite ur balans eftersom jag då kan tycka att jag blir dissad på grund av att jag kanske är tråkig eller just bara för annorlunda, då blir ju mina uttryck som sagt helt annat än vad tanken menar med ett högt ångestpåslag som följd.


Jag kommer att lämna Sundsvall helst nu men kan även tänka mig att stanna kvar och utbilda mig här för att sedan röra mig vidare om det går och inte tar allt för många år. Tankarna far nu så ska sätta mig ner och fundera på allt detta nu.