Idag har varit en dag då jag tillåtit mig själv att deppa och bara låtit tankarna flöda fritt i ett försök att acceptera mitt ensamma liv. Jag är en deprimerad människa och har accepterat det för en tid sedan och behöver ibland mer egen tid än vad som kanske anses som normalt och kan ibland vara svår att förstå. Önskar ibland att folk bara kunde acceptera och iallafall försöka att förstå hur det är att leva med mörka tankar, social fobi, självförakt och depression för det är inget som jag själv valt att få, jag använder mig av de verktyg som jag fått hjälp med att hitta för att kunna kontrollera mina dagar bättre men som jag sagt tidigare så kommer det dagar då jag bara är nere helt enkelt. Nu gäller det bara för mig att anpassa mig till ett liv utan kärleken från en kvinna därför att jag tror inte att det finns någon som kan acceptera mitt handikapp eller som törs stanna kvar vid min sida på grund av okunskap, rädsla och antagligen skam över vad andra skulle säga om att ha en helt normal kille med depression så nej min mamma får inga barnbarn från min sida iallafall och det är väl tråkigt men så är det tyvärr. Att jag alltid har haft svårt att få en kvinna att falla för mig är väl också något som stod på min lott och är även det en sak jag har accepterat.

Nog tjatat om detta nu för har sagt som det är nu iallafall sen är det upp till var och en att hantera situationen och välja att stanna kvar och acceptera mig som jag är eller välja att söka sig vidare till någon annan.