Se på mig igen

här står jag på toppen av berget

mina tankar är sorgsna än

jag känner mig frusen fast solen är så varm

ser fåglar som flyger högt över stan

om jag kunde vrida tiden tillbaks

skulle jag be dig stanna kvar

hålla min hand och kyssa mig varm

låta kärleken slå sina slag för oss två

du skickade ett sms till mig

det stod nåt om en paus från mig

jag föll sakta ner på knä

sen reste jag mig upp och sprang i väg

tappade balansen och full omkull igen

om jag kunde vrida tiden tillbaks

skulle jag be dig stanna kvar

hålla min hand och kyssa mig varm

låta kärleken slå sina slag för oss två

ibland undrar jag hur du mår

livet vart så ensamt och hårt

du var så vacker att man kunde dö

nu finns bara sorgen kvar här i mitt bröst

om jag kunde.......

Ja ju mer jag tänker på det så kan jag bara finna det svaret. Har alltid burit på en saknad efter något som jag inte kan sätta ord på vad det är ännu och kanske är det därför som många inte alltid går jämnt ut med mig i alla lägen, jag vet att Sundsvall inte är bra för mig och att jag flyttade tillbaka på grund av dumhet, men har lärt mig läxan av det för i Sundsvall finns inget av egentlig betydelse kvar för mig, har i princip en riktig vän här och min mamma och släkt men dom är ju kvar iallafall vart jag än slår mig till ro. Sanningen att säga så är jag så trött på staden Sundsvall att jag hellre dör än måste bli kvar i stan, det är inte folket här som stör mig utan det är bara staden och mycket av det just därför att jag är så extremt sorgsen och inte kan njuta här. Kanske kan jag övervinna lite av min sorgsenhet om jag tar mig härifrån och får gå min egna väg utan att bli ifrågasatt varför jag inte klarar av Sundsvall som stad för det är bara så helt enkelt. Sundsvall är för litet för mig och jag sabbade det ända riktiga förhållande jag haft i mitt liv under den tid jag bodde i Göteborg mycket på grund av att jag var så sorgsen och frustrerad inombords, kanske skulle jag ha sagt något om det då men jag hade inte modet och kände skammen och rädslan för vad hon skulle tycka om mig om hon fick veta att jag är deprimerad tillsammans med just min sorgsenhet, frustration och den sociala fobin för hon var ju inte anledningen till det utan jag är helt enkelt sån som sagt, sen gick de ju som det gick med det tyvärr. Göteborg har jag alltid älskat som stad på något vis så det är där eller utanför Sveriges gränser som jag ska arbeta och bo men frågan är ju hur jag ska ro det i hamn med tanke på hur det ser ut i dag med arbete för en sån som jag utan utbildning.

Jaja nu ska jag lyssna på musik och kanske få somna

Ha det bäst!!